Aftonbladet – 11 mars 1871, sida 2

ina fäders blod insupa hämnd. Det är nog ör 033 att lemna dem ett styckadt och afväpnadt fädernesland samt en skuld, som skall betunga deras barpbarn. Den engelska rej eringen har för parlamenet framiagt åtskilliga diplomatiska handlinsar rörande den del England tagit i nunderhandlingarne mellan Frankrike och Tyskland. Den 24 Februari skref lord Granville till envelske ambassadören i Berlin, lord Loftus, att den engelska regeringen hade af franska ambassadören hört, att Tyskland i krigskostnadsersättning fordrade 240,000,000 f, som skulle betalas genast. Franska ambassadören hade förklarat för den britiska regeringen, att Frankrike omöjligen kunde betala en sådan summa, och uppmanat henne att i denna riktning inverka på grefve Bismarck. Envelska regeringen var af samma åsigt som den franska, förklarade sig beredvillig att göra Tyskland föreställningar i ämnet och söka bevisa, att det låg icke mindre i Tyskiands än i Frankrikes intresse att krigskostnadsersättnivgen icke bestämdes till en summa, som det var omöjligt att åstadkomma, Den 25 Febr, afsände lord Granville till lord Loftus en ny skrifvelse, åtföljd af hertigens af Broglie kreditivbref såsom fransk ambassadör vid det engelska hofvet. Granville hade tackat hertigen af Broglie för det vänskepliga sinnelag, som uttalade sig i Jales Favres bref, men kunde icke medgifva riktigheten af anmärkningen, att England hade öfvergifvit Frankrike i dess nöd. Frankrike var naturligtvis förbittradt öfver att ej ha fått understöd af de allierade; men Epgland hade på ett opartiskt sätt utfört sitt beslut att vara neutralt. Granville trodde, att Favre kände fredsvilkoren, men lemnat Broglie i okunnighet om dem. Thiers hade äfven iakttagit tystnad rörande landafträdelse; han hade biott meddelat Broglie, att det vore Frankrike omöjligt att betala 6 milliarder. Broglie frågade i anledning af de tal, som hållits i det engelska parlamentet, om England ingenting skulle göra för Frankrike. Granville förklarade, att svårigheten låg i brist på enighet mellan de neutrala makterna, samt att England fruktade, att dess intervention snarare skulle skada än gagna. Broglie begärde, att vapenstilleståndet skulle förlängas, på det att icke hela Europa skulle förbli okunnigt om fredsunderhandiingarne, samt att England skulle. erbjuda sig till. skiljedomare. Han anmärkte äfven, att en alltför ;stor krigskontribution skulle vara skadlig för de länder, som stodö i handelsförbindelse med Frankrike. Granville lofvade att framställa saken för kabinettet. Broglie förbehöll sig att vädja till Ebglånd angående de territoriella och politiska vilkoren. Granville-sammankallade genast ett ministerråd, hvilket dock vägrade att blanda sig i frågan om vaPER förlängning. Hvad beträffar epeschen från Loftus rörande krigekostnaderna så bad Granville gretye Berostorff telegrafera dess innehåll till. grefve Bismarck, likasom han sjelf telegraferade till Udo Rassell. . Denna, stora skyndsamhet var det bästa beviset på Englands vänskapliga sinnelag mot Frankrike. I ett telegram från Odo Russell till Granville af den 25Febr.yttras: Jag har erfarit att krigskostnadsersättningen blifvit pedsatt från 6 milliarder till 5; och att Thiers har gått in derpå. Det är omöjligt att få tala med Bismarck Inom det engelska kabinettet ha ätskilliga personalförändringar skett. Göschen, som var president i fattigvårdsbyrån, har blifvit marinminister, och Stansfeld har efterträdt honom såsom president i nämnda byrå med säte i regeringen; Baxter har blifvit skattkammarsekreterare och Lefevre sekreterare i amiralitetet. Den 7 dennes var regeringens utrikespolitik föremål för anmärkningar i överhuset, Markis Salisbury fäste nemligen husets uppmärksamhet på regeringens ställning till de utländska makterna och ville, att hon skulle hade väl försäkrat, att förhållandet till de utländska makterna var på allt sätt tillfredsställande; emellertid hade England så godt som intet inflytande på kontinenten. Hvad Preussen beträffade, så hade det, afvisande all intervention, afslutit fred; Ryssland hade. vägrat att uppfylla sina genom fördrag ingångna förbindelser; Amerika slutligen hade med öppna armar emottagit de mot England fierdtliga fenierna; talaren önskade, att landet skulle återfå den ställning, det fordom innehade-bland makterna, och förklarade, att man i främsta rummet skulle till hvad pris som helst, vare sig med eller utan bundsförvandter, upprätthålla den garanti, som beviljats Tarkiet; i alla händelser mäste man vara beredd härtilli förening med Belgien, Holland, Sverige, Schweiz och Portugal. För sin utrikes politik finge regeringen icke ensamt förlita sig på flottan; tvärtom vore en fullständig revision af det nuvarande militärsystemet högst angelägen. Lord Granville protssterads mot talarens öfverdrifva framställning och uttryckte sin förundran öfver, att han nedistit sig att omnämna den utländska pressens anfall mot England. Lorden hade erfarit, att sjelfva grefve Bismarck ogillar den utmanende artikel, som stått att läsa i den i Versailles utgifoa Moniteor officiel. För sin del beklagade han, att markis Salisbury tillåtit sig en anspelning på landet såsom en krämarenation. Ministern fäste derefter uppmärksamheten på, att den af regeringen följda absoluta neutralitetspolitiken var lycklig och rättvis. För öfrigt skulle regeringen anse det vara sin skyldighet att strängt uppfylla de förpligtelser, hon iklädt sig och hvilka den nuvarande ställningen tyckes.anbefalla. Ett rykte i Paris har haft att förmäla, att Thiers, som är känd för sina klerikala tänkesätt, skulle ha erbjudit påfven vistelseort på Corsika, och att påfven icke varit obenägen att antaga anbudet, Emellertid meddelar ingå nya och fasta allianser. Regeringen