Aftonbladet – 7 mars 1871, sida 3

landet af de verkstäder och industriella företag genom hvilka dessa vapen skola frambringas, och ingen lärer väl önska att de skola tagas från ut: landet. Detta vore orsaken, hvarför utskotte tillstyrkt helaanslaget, och det bade då endas handlat i öfverensstämmelse med föregående riks dagars beslut. : 4 Hr Hierta ville förena sig med hr Liss Olo! Larsson på den grund att det vore inkonstitutio nelt att den ena riksdagen anticiperade på er kommande. Talaren gillade för öfrigt den utta lade tanken, att den politiska ställningen icke fö! närvarande vore så farlig och sade sin öfverty else vara, att, om man i närvarande ögonblick betraktade sannolikheterna för och emot, man sär kerligen skulle finna farhågorna för den närmaste framtiden temligen ogrundade. Försöket att så som mindre patriotiska stämpla dem, som yrka på försigtighet, då det är fråga om beviljande af alla möjliga anslag, vore icke förtjent af något afseen e. Hr Adlersparre tillstyrkte bifall, emedan regeringen derigenom komme i tillfälle att ordna denna angelägenhet på ett mera ekonomiskt sätt än annars blefve fallet. Anslaget förefölle visserligen stort, men det räckte ändock icke så långt som önskligt vore, ty under det man i andra länder beräknade 3 å 4 kanoner på hvar tusende infanterist, kunde här endast komma i fråga 2 kanoner på samma antal. Dessutom ville tal. fästa uppmärksamheten på, att, om något vapen borde under fredstid på mt så vore det artilleriet, emes dan det ej vore möjligt att vid utbrott af krig bilda artillerister, hvilket deremot är tänkbart med afseende på infanteristen. Det förstnämnda vapnet är dessutom det, hvari vi kunna hoppas blifva en anfallande fiende öfverlägsna, i betraktande af de svårigheter som möta att öfver hafvet transportera fältpjeser, anspann m. m. Ehuru icke tillhörande krigspartiet ville tal. förorda försvarets ordnande medan tiden ännu sådant tilläte. Hr Lyttkens. Då beslutet icke vore bindande för en kommande riksdag, kunde tal. icke inse hvartill det tjenade. Man borde låta hvar dag ha sin omsorg och låta nästa riksdag fatta sina egna beslut. Tal. instämde med hr Liss Olof Larsson. Hr Per Nilsson i Espö. Riksdagen hade anledning att vara regeringen tacksam för det framlagda förslaget. Man borde påminna gig huru vid 1847 års riksdag den tanken var allmän, att krig icke vidare vore att vänta, men Europa strax derefter stod i eld och lågor, samt huru vi under det österländska kriget måste köpa minicgevär från Holland och renslar från Preussen. Långt bättre då att så småningom tillverka den erforderliga materielen inom landet. Tal. yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Ribbing. Den förste talaren gaf diskussionen en sådan vändning, att deraf beror, icke blott den förevarande punkten, utan äfven de följande punkterna af utskottets betänkande, emedan äfven de handla om anslag till krigsmateriel. Han framkastade ock den frågan: Behöfves för det närvarande dessa anslag? och svarade: Om för den närmaste -tiden fara finnes för handen, då behöfvas de, men i motsatt fall behöfvas de icke. Hvad menas då med den närmaste tiden eller de närmaste åren? Jag tror, att man skulle kunna säga så här: Om sannolikt är, att fara inträder BÅ Das snart, att vi icke hinna göra materielem färdig, såframt vi icke börja nu, böra vi bevilja medel, men finnes-sannolikhet för att faran icke inträder förr än så långt bort, att vi kunna vänta ännu några år, må vi då vänta. Nu har den ärade talaren för sin del sagt: jag tror att ingen fara för den närmaste tiden är att vänta. Det är mycket glädjande att höra, men tro är i och för sig ingen visshet. Det paninner om strutsen, som icke ser sin fiende in på halsen af den orsak, att han sticker hufvudet i busken. Vi måste emellertid erkänna, att vi icke kunna på några veckor eller månader fylla vårt försvarsväsendes behof och jag tror icke på grund af andras tro, att vi kunna uppskjuta försvarets ordnande. Hr Mankell hemtar stöd för sin vå deri att konungen i Norge underlåtit att begära något större anslag till krigsmateriel, under det här är begärdt bortåt 18 milioner och använder till bevisningsgrund just hvad som skulle bevisas. För min del instämmer jag emellertid med hr Per ggg och jag anser, utt regeringen gjort sin pligt, då den för landets representanter framlagt förslag till det, den anser vödigt och nyttigt. Skilnaden mellan bevilja och invisa förstår jag icke, men minnes mycket väl Itt man under min riksdagsmannatid flere gånger, exempelvis i fråga om biblioteksbyggnaden, gått illväga på samma sätt, som nu af hrr Hierta och Liss Ölot Larsson benämnes inkonstitutionelt. Det rar med öfvearaskning jag hörde den gamle ledanoten af statsutskottet understödja hr Liss Olof Larsson, ty under sistl. riksdag biträdde ban såväl nom utskottet som kammaren ett beslut, fullt iknande det, han nu anser sig pligtig motarbeta ch han sade då, att han, som i alla tider varit ör sparsamhet, måste för frågans vigts skull areta för anslagets beviljande, utan att derför frukta tt man genom beslutet, uttalade misstro till 1871 rs riksdag. Då det är K. M:t, som i första hand kall ansvara för att landet är rustadt, måste re;eringen hafva visshet om att nästa år kunna fortätta det påbörjade arbetet. Jag yrkar bifall till tatsutskottets förslag. Hr Sjöberg. Det var en god stund sedan jag egärde ordet och då diskussionen öfver höfvan då borde det kanske vara ett skäl för mig tt afstå och jag vill så mycket mindre uppehålla ammaren; som jag icke kan prestera något jemörligt med hvad den siste ärade talaren gifvit oss ill godo. Det nöje kammaren deraf hemtat sätter ag icke så stort värde på, men jag är glad öfver att an beredt konungens rådgifvare en treflig stund, y sådana måste naturligtvis sällan komma dem il del. Mot hans åsigt får jag emellertid nedigga min protest, emedan jag tror att Kvar och n inom denna kammare eger rätt att yttra sig fvikande såväl mot K. M:ts regering som mot det rade statsutskottet, och jag tror, att sådant icke ör med hån bekämpas. Sävidt jag rätt fattat den örste talarens ord, sade han att de framställda ehofven äro välgrundade, han önskade endast att iksdagen nu icke skulle bevilja mera än hvad som ör nästkommande år borde anvisas. Jag biträder mellertid icke denna hans åsigt, ty man har uner en följd af riksdagar fattat dylika beslut, hvilka ydligen endast innebära en moralisk förbindelse ör kommande riksdagar. Om man antager att eslutet är klokt och att regeringen icke sjelf frånäder den en gång bestämda planen, är det emelrtid antagligt, att en kommande riksdag biträder et. Jag vill till den förevarande punkten yrka ifall under den förutsättning att K. M:ts lag ch särskildt hr krigsministern har blicken fästad å de rättmätiga anspråk den inhemska industrien ger derpå, att det ifrågavarande anslaget må omma den tillgodo. (Forts.)