Aftonbladet – 7 mars 1871, sida 3

Här och der. Fria pennstreck af En Obekant. Det var i går afton i ett sällskap, åtskilliga damer och herrar, unga och gamla, hyggligt folk, ganska bildadt, nästan intressant, med ett ord en societetv. Man konverserade. På min ära, jag försäkrar att konversation verkligen kom i fråga. Aftonbladet har en gång, måhända flera gånger påstått, och jag har kanske instämt, att man i vår societet alldeles icke konverserar, endast spelar, då man ej dansar, för öfrigt gäspar, förtär tunga och hetsiga matoch drycksvaror och på sin höjd säger några fadäser. Sådan kan vår societet verkligen vara, men hon kan också vara vida bättre, erkännom det. I går afton var pratet i full gång, och det var icke bara kallprat, utan veritabel konversation. Naturligtvis talade vi törst om försvarsfrågan, och damerna deltogo i konversationen. Kanske att den frågan icke skulle röra våra damer? Skulle det tilböra qvinnorna att endast då intressera sig för landtförsvaret, när detta uppträder på militärklubbens baler eller i några andra glada kotiljonger eller blott när det mera direkt uppenbarar sig som friare till skönheten och förmögenheten? Om freden talade vi också, den ,infama freden, såsom en af damerna uttryckte sig. Dermed menade hon icke att kriget borde fortsättas i oändlighet, men hon tyckte att den fred, der den starke begagnat sig af tillfället för att tvinga en besegrad fiende att underkasta sig sådana fredsvilkor, vore något infamt. Gud vare högt lofvad för freden! utropade en annan medlem af sällskapet, en gammal herre med kända pietitiska tendenser. Utropet tycktes icke finna genklang. För kriget erfor man fasa, det fördömde man och derifrån ville man se jorden befriad, men att tacka Gud för en sådan fred, vore dock något starkt, tyckte man, och kunde låta som ett hån mot rätt och mensklighet. Det var åtminstone hvad man i går afton sade rent ut till mannen medde pietistiska tendenserna. Sakta i backarne, mitt herrskap, sade han och såg visserligen något besvärad ut in