Aftonbladet – 4 mars 1871, sida 3

en lycklig lösning. Nu håfva embllertid till oss På senare tider mer än eu gång trängt väckelserop om huru äfven mäktiga nationer genom försummande af sitt försvarsväsende kunna föras till sin undergång, och detta rop måste mana oss att I med allvar sökå snaft lösa donna vår HNfsfråga, I för så vidt vi skola kunna hoppas värna vår ur: I garala sjelfständighet. Vi få dock icke endast vilja saken, vi måste äfven sätta den i verket och ! göra folket förtroligt, med vapsens bruk, för att ; kunna utfätta något i behöfsets strind. Om hörd detta skall tillgå kuuna väl skiljaktiga meningar förefinnas, men derom äro alla ense, att vårt förI Svärsväsende måste utan uppskof förstärkas och i högst väsentlig rån utbildas. ) Hr Carlen ansåg den uppställda frågak utgörs sjelfva programmet för mötet och betonade ytterligare vigten af att med fosterlandskärlek, nit och kraft söka nå ett mål, hvilket alla tecken visade utgöra föremål för heia landets lifliga önskningar, nemligen ett betryggadt försvar. Pesvarades denna fråga med ja, så hade man dermed räckt hvarandra handen på; att försvarsfrågan måste biifva löst vid dö na fiksdag. Grefve Gösta Posse, som tyckte sig finna att man på detta sammanträde ämnade behändla gåken såsom på ett folkmöte, ville för sin del uttrycka den 8aigt, att försvarsväsendet ej blott behöfdö förstärkas utah äfven förbättras: Det vat lika vigtigt att frågan blefve väl löst, som att deä öfver hufvud taget blefve löst. Tal. ville vara med om att lösa henne, men lösa henne väl. Om något uppskof deraf vållades, så stode väl ej faran så för dörren. Hr Rydin, som i den siste tal:s ord spårade en afsigt att få frågan uppskjuten, framhöll äfven nödvänäligheteti att bringa dön till sin gnara lös: ning. Frågan gällde antingen man borde ingjätä nytt lif i en gammal institution eller bygga någonting nytt. Men likasom i naturen ej ske några språng, så kan en förändrad eller ny organisation ej heller komma plötsligen, och man måste i hvilket fall som helst tillse att öfvergångsstadiet må blifva så kort som möjligt, och derföre måste vi genast taga i tu med frågan. Det finns ögonblick i folkens lif, hvilka; om de låta dem gå obegag nade förbi, kunna tillintetgöra hela deras framtid. Om ej morakarlartie hade skickat efter Gustaf Wasa, hur hade det väl då gått månne med vår ejelfstäntighet? Om ej 1310—1812 års riksdag stiftat beväringslagen och gifvit avslag till Jagens genomförande, hvarigenom Sverige kunde uppträda i jemnbredd med de europeiska makterna och derigenom grunda en sjelfständig ställning, hvar hade vi då stått? Det närvarande ögonblicket är så manande, att det icke torde finnas någon som icke är genomträngd af dess vigt. Det spelas i detta ögonblick om Sveriges ära. Sverige har, ihågkommande sina gtora traditioner, oförstäldt uttalat sin opinion öm hvad det ansett vara rätt, och det gäller nu att visa att det står en man bakom ordet. Det vore önskvärdt, att man en gång kunde slippa läsa i utländska statsvetenskapliga arbeten uppgifter derom, att Sveriges försvarsväsen är så och så beskaffadt, och att man fåfängt sökt en lösning af problemet för dess för-;; ättrande. Men hvarföre åstadkommes icke denna: ösning? Jo, derföre att den kostar uppoffringar. : Frågan hade derföre en stor sedlig betydelse, tyl: den innebure en fråga, om vi ega förmåga att um. bära. Åfven med hänsyn till landets goda ställ-!: ning i ekonomiskt afseende för närvarande ansåg i: 4 talaren ögonblicket väl valdt och slutade med att uttrycka den förhoppniog, att den föreliggande frågan måtte utan dröjsmål blifva löst. Tal. varnade slutligen mot den klentrogenhet, som smyger sig omkring och utbreder den föreställningen, att ! vi ej kunna försvara oss. Vilja vi blott åtaga oss uppoffringar, så förmå vi ock värna vår sjelfstänighet. Grefve Gösta Posse förklarade, att han ej hade något emot uppoffringar, men han ville ej göra stora uppoffringar förgäfves. Vore grunden dålig, I borde man ej fortsätta att bygga på densamtina, Om man behöfver en stam, så bör man tillse att den ej är rutten. Hr Ribbing (ledamot af Andra kammaren) trodde att den position den sista talaren hade framställt möjligen berörde en annan fråga, men i den berörde icke den nu förevarande. Samme l( tal. hade sagt, att man här ville behandla frågan såsom på en folkförsamling. För sin del hade tal. vid detta tillfälle likasom vid andra tillfällen ej pretention att vara någonting annat än en del ar folket. Vore vi icke folko, behöfåe tal. icke säga ;j hvad vi då vore. livad sjelfva saken anginge,.så ansåg tal. att den som vill saken allvarligt, den är också benögen till uppoffring af egna hugskott och egna meningar. Mot yrkandet att frågan I I 1 t i J 1 f E l 1 1 (4 E f J ö e : måtte snart få sin lösning hade grefve Poase in-!c vändt, att om det som åstadkommes blefvo dåligt, Ii så vore det bättre att intet åstadkommes. Tal. j(q ville med anledning häraf spörja, om en tillfredsställande lösning af problemet vore omöjlig? Han ji svarade härtill nej. Hvarföre behöfde man då för1 utsätta, att vi ej skulle vilja eller kunna lösa den-1 samma på ett Ullfredsställande sätt. Den nyss ir nämnde tal. bade sagt, att han ville icke blott en t förstärkning utan en förbäöttring.. Såvidt tal.l3 hade sig bekant, så vore enligt vanligt svenskt! språkbruk en förbättring af en kraft liktydigt med sg dess förstärkning. (Bifall.) Grefve Posse hadejr jemväl sagt att den nu befintliga stammen vore jI rutten... Detta är något. som i det följande skall ! q undersökas; men innan detta sker måste man vara lr ense om att det är något som man vill söka, tyla är detta icke fallet, så är det onödigt att söka lg sättet. För sin del var tal. öfvertygad, att pro-1 blemets lösning blir omöjligt blott om viljan sak-lq nas, menhan hade denfasta öfvertygelsen, att !r äfven viljan var tillstädes. 1 Ordföranden förklarade nu, då ingen talarelsg vidare anmälde sig att yttra sig öfver den första lz frågan, att han, då några beslut ej kunde här fat-j1 tas, ej ansåg lämpligt att framställa någon propo-d sition, utan ämnade, sedan ingen vidare anmält 1 sig att tala öfver en föredragen fråga, öfvergå till lc den följande. Han föredrog derpå den andra frå-t gan, som lydde sålunda: oh j Bör för den förstärkning af våra försvarskraf1 ter till lands, som. acses behöflig en längre ut-sg sträckt och mera strängt tillämpad allmän värne!( pligt åläggas? och t hvilka äro i sådan händelse de bestämmelser, angående tjenstetid och vapenöfningar för de vär. nepligtige, som med afseende å våra förhållanden kunna anses mest lämplige? Öfver denna fråga yttrade sig endast hr Jöns Pehrsson, som ansåg sig böra ifrågasätta, om ej det fattiga folket borde hafra någon ersättning för sina öfningsdagar. 40 å 50 öre om dagen ansåg tal. billigt. Bondeståndet hade 1812 framställt ett sådant yrkande vid den nya beväringslagens antagande. Flertalet af oss som stifta Sveriges lagar ha ju betaldt, slöt talaren. Vid föredragning af den så lydande tredje fråE Kan vid den allmänna värnepligtens utsträckande vår armåorganisation undvara stamtrupp, och hvilka fördelarjerbjuder en tillämpning af stamprincipen ? ! begäråes ordet af ledamoten i Första kammaren br Ribbing, som förklarade sig vilja yttra sig öfver tredje frågan endast så tillvida zom man kunåe derunder subsummera frågan: Hvad inflytande skulle indeloingsverkets upphäfvande med eller atan aflösring utöfva för rustoch rotehållarnes ekonomiskz ställning? Tal. utgick från det antagande, att irdelvingsverket skulle komma att utan aflösning upphöra och att i sådan händelse rustpingsräntan suulle till kronan indragas, samt visade genom sifferuppgifter, hemtade från JV 1 vid lifsqvadronen af hvarje kavalleri-regemente, att en stor mängd rusthåll skulle komma att på indelningsverkets upphörande göra en bestämd förlust. Andra åter funnes, som derpå skulle vinna -— och detta vore förhållandet med de skånska rusthållen, hvilkas kapitalvärde skulle ökas med nära 11 millioner rdr — och rubbningen i jordvärdet skulle blifva ofantlig. Hvad rotebållen beträffade, kande det vara tvifvelaktigt om befrielsen.från den nu ill omkring 100-rår uppgående bördan, vore att. föredraga framför de ökade skatter, som dels blefve en följd af den nya taxerisg, som hemmas nen naturlietvis blefve underkastade i och med RH ho 6 oh fer et rt mr oh ÅF FE KR BR KE re AR kt sh et er AS a ot Ft betr DY) Br