Aftonbladet – 4 mars 1871, sida 3

ad af länge öfvade värnepligtige och förlagd i garniednsorter skulle aldrig kunna -)så med sig införlifva bevärlngen eth med den I sammansmälta till ett helt som vår nuvaratide int delta armdå, som bor och vistas midt ibland bevä, ringen. Iadelta armån borde derför bibehållas 2 i men erdnas och pfvas ofter nutidens fordringar. t) Gretve Henning Hamilton förklarade sig i 1 I egenskap af ledamot i försvarsttskottet bafva tveti kat att här yttra sig, enär utskottets ledamöter tj väl bär egentligen kunde alhöra och inhemta de e i En stamtrupp bild: åsigter, fom inöm ropresöntationen i denna fråga gjort gig gällande, men sofi prögtatåincts tredje i fråga hufvudsakligen afhandlade ett ämne hvarom utskottet redan uttryckt sin åsigt, vore i detta ;I fall en sådan tvekan obehöflig. Frågan vore evjligt tälarens förmenande något oegentligt uppstäld, Jemedan ingen årmö någonsin undvarit eller kan j undvara en stam. I Preussön t. ca hålles en del Jaf beväringen så länge i tjenst att den bli? dtiglig till stam. Tager man blott ordet men utan I eaken så blifver organisationen svag, och detta var Jjust händelsen med den organisation, som föreSlagits af en ledamot af Andra kammaren. Frågån gällde således om den stam, som behöfdes, sku!le bildas ur beYärlngtön sjelf genom medde lande af eh fallständigare titbildaiäg, ån längre öfnidg, eller cm den skille vara utom beväringen stående. Frågan huruvida vår beväring kan undvara en Utom densamma stående stam måste tal. för Bin del besvara med ett bestämåt nej. Man har talat om att våra bevärisgsyngiingar hafva anlag för krigaryrket, att man redan efter helt kort tid sett dem antaga hållning och kunna sköta geväret. Detta vore sannt, men ingen kunde väl gerna på allvar påstå, att han dermed vore en fullt utbildad soldat. För att endast af de värnepliglige bilda con duglig stamtrupp måste de, såsom i Preussen, ryckas frin gina yrken för att under längre tid erhålla en sammanhängando öfning. Systemet skulle äfven medföra stora uppoffringar för staden i och för kaserners anskaffande; men äfven om man ej fordrade mera öfning än under aommarmånadernva, så förefunnes en väsentlig ekilnad mellan ett lavd der sommaren varade så länge, der så lång tid låge mellan skörd och sådd under hvilken jordbruket ej lede någon skada gevom att krafterna droges från detsamma, och ett land der skörd och sådd följde nästan omedelbart efter hvarandra. Jn sådan öfning vöre derföre hos oss en börda för den arbetande klassen som man måste tveka att pålägga. En sådan öfning som den preussiska, hvilken gör hvarje man till soldat och kan vara lämplig i ett land med en skenkonstitution såsom Preussens, pässat ej heller för våra konstitutionella förhållanden, och deh titöfvade föröfrigt ett inflytande på heja folket, som tal. ej ansåg önskvärd. Af all kultur tyckte ban minst om den, som ej har annat emblem än pickelhufvan. -— Ett nytt uppslag bade emellertid erhållits i dag genom det af en tal, tramställda yrkandet, att de beväringsskyldige skulle -under öfningarne erhålla dagepenning. Skulle detta system adopteras, skulle det dock, detta borde man ihågkomma, blifva fråga om helt andra summor än de nu ifrågasatta. Befogenheten af detta anspråk kuvde dock dragas i tvifvelsmål. För dem, som lefva af att arbete medföra öfningarne ströngt taget icke några uppoffricgar, ty de erbälla kläder och föda af staten. Blott det öfrverskott, som de under tiden kunde förtjena blir deras offer på l fosterlandets altare, och tal. trodde det vara i sin ordning att de derigenom påmiudes om, att äfven . de hafva rättighet att försvara sitt fådernesland och derföre böra göras dertill skickliga. Oråföranden föredrog härefter fjerde frågan, så lydande: Om en stamtrupp anses behöflig, kan vår nuvarande indelta trupp fortfarande dertill användas, elier bör den småningom ombildas eller utbytas omot en på annat sätt bildad stam; och huru bör i senare fallet den nya stammen bildas? j Ordet lemnades först åt hr strand, som bör-! jade med att hembära sin tacksägelse åt hrr vice talmän, hvilka genom sin inbjudning gifvit till-ji fälle till ett utbyte af åsigter, som han hoppades (q skulle befordra den vigtiga frågans lösning, hvil-l: ken talaren för sin del önskade skulle kunna åstad4 kommas under denna riksdag. Denna punkt vore ; den vigtigaste af de på programmet upptagna; rö-(c rande den vore utan tvifvel åsigterva mest stri-li diga, derföre vore ock största skäl att man i tidl( sökte sammanjemka dem. Den första delen afli frågan ville talaren besvara med ett obetingadtl!a ja. Till stam kunde ej onvändas andra trupper la än sådana, som under en I följd af År erhållti en ständig öfving. En tillräcklig öfning för attlt utgöra stamtrupp skulle ej: kunna bibringas vårlse beväring utan att värrepligten skulle blifva epl(c outhärdlig tunga,; Tal. erinrade, att straxt föreld utbrottet af 1866 års krig. melian Preussen och li Österrike hade missnöjet med den tunga värnesli pligten i Preussen varit så stort, att om-ej kriget) mellankommit; -som förlänade armen glans och s lagrar och gaf de styrande ökad makt, hade tro-l1 ligen en förändring inträffat. Sagerrnset efter detls 8 ( ö g l 1 1 1 I k l f t t nu slutade biodiga kriget skulle kanske en längre tid återbålla dess utbrott. I Danmark, der 1864 års händelser framkallat en utsträckning af värnepligten, ehuru på långt när ej så stor som i Preussen, hade redan vissuöjet vuxit till den grad, att li man ifrågasatt att näs anslag kill. öfningarne. Detsamma kunde inträffa här, och hvartill skulle det tjena att ha en stor armå på papperet, om man ej kunde öfva den. Man bade mot vår stam anmärkt, att dem vore murken och att det-ej skulle gå an att derpå bygga ett kraftigt försvar. Tal. ansåg att den ej vore så murken, att den åderföre borde förkastas; felen vore ej så stora, att man derföre behöfde strypa systemet. Tal. betonade skarpt att hvad som skulle ske, måste ske snart. Morgondagen tillhör oss icke, framtiden ännu mindre. Ända sedan 1848 ha vi intagit en långt ifrån vänlig ställning mot vår grånne i söder. Hittills ha vi tröstst os8 med, att så länge Frankrike fiones är det för oss ingen fara, men denpa tröst är nu förbi och Preussens förhållande till Danmark, dess uppförande efter Sedan, böra : ha lärt oss, att på de nu maktegandes rättskänsla kunna vi ej räkna. Bättre vore att i tid försäkra lt sig om ett starkt försvar än att en gång behöfvajs diskutera sådana fredsvilkor, 8om nu den konsti-lv tuerande församlingen i Bordeaux. j Hr Wallenberg hembar äfven inbjudarne gin!l tacksamhet och höll före, att om dylika öfverläggs ningar oftare förekommo, skulle man kunna und-t vika många samfällda voteringar. Anledningen ! hvarföre man nu så oeftergifligt fordrade lösnin-: gen af den stora frågan, som vore föremål för öf-1 verläggningen, vore naturligtvis det varnande exem: pel man hemtat från det stora drama, gom nyssl1 utspelats inför våra ögon. Med beklämning i bjer! tat hade man läst de hårda fredsvilkor Frankrike t måste godkänna, men med icke mindre bekläm-) ning hade man iakttagit någonting annat, nemlii-!: gen en stor mosarks tacksägelse till en annan och 1 dennes erkännande af ett godt arbete. Tal. bade redan förut yttrat, att det numera funnes blott1 två stormakter i:Europa, och så länge de ärol4 eniga äro andra staters öde i deras händer. Men l4 då denna enighet en gång upphör, måste vi vara!l beredda att gruppera oss på endera sidan. , Oml1 denna dag är aflägsen, så är det så mycket bättre, ! men vi få ej i tron derpå hängifva oss åt sorglös-t bet och overksamhet. Fortsättningen af kriget: efter Sedan hade, enligt tal:s förmenande, trots! alla de uppoffringar det kostat Frankrike, varit en lycka, ty det hade väckt Frankrike ur dess försoffniog och räddat dess ära. Men om allt va-! rit på förhand ordnadt, så att hvarje man endast! behöft gå på sin post, månne då utgången hadel1l blifvit densamma? Vi tala här hos oss mycket:! om att i händelse af fara gå man ur huse, och li ingen tviflar att i händelse af ytterlig nöd så skulle ske, men denna gång skulle endast blifva en gång! i massa till däd och förderf, om intet finnes på förhand ordnadt. Tal. hade låtit sig berättss, atti de som vilja vidantagandet af Närneplintslagen anknyta vissa vilkor, men om så vore skulle detta vara ett lika ovärdigt som olämpligt köpsiageri, ty här funnes hvarken köpare eller säljare. (Lifligt bifall!) Hvartill tjenade det att sammanbinda dessa frågor annat än att dermed säga åt land och folk, att an åtagit sig den ökade värnepligten. icke derföre att vi ansett den nödvändig för :