Aftonbladet – 2 mars 1871, sida 3

Än oo om dd mr SS are. a SE t det är att hoppas, det inga hinder läng skola ställa sig i vägen för densamma. Eör att till någon del afbjelpa de stora br t ster, som förefuonos utiåtskilliga batsljone . taktiska utbildnin:, reqvirerades instruktör , från alla kantoner och fördelades på de bs taljover, der deras tjenst bäst behöfdes. I Vapnens och ammunitionens vård lemnade un t deflesta bataljoneraa mycket öfrigtjatt önsk Staberna och subalternofficerarne måste här: egna mycken uppmärksamhet för att afhjelp bristerna. Likaså måste skjutfärdighete r mycket uppdrifras, om de nya dyrbara gc t vären skola kunna åstadkomma den med de 1 b d j åsyftade verksn. Särskilda kurser måste ir rättas för att instruera vapenolficerarne oc ungerofficerarne, vti deras åligganden, me hvilka de visade sig vara ytterst litet för trogne, allmänhet gick hela armemekanisme särdeles tfögt, och detta till en alldeles oro , lig grad; och buru mycket trögare skulle de 1 ej hafva gått, om hela armen varit samlar i i stället för att erdast 5 ofullständiga för delningar voro mobiliserade. Infanteriets indelning uti halfbataljone borde vid en blivande organisation så myc ket som möjligt undvikas. De kosta fö mysket, i förbållande till det de kunna ut rätta, och efter vågra strider smälta deiho; till en truppafdelving, som ej förtjenar nam: af en taktisk enhet. Kompanier med min dre styrka än 120—130 man borde af samm: skäl ej finnas ). Bataljonerna, staberna in ; beräknade, kunna utan olägenhet bafva e styrka af 800 man. Vi hafva erfarit olä genbeten af att somliga bataljoner inryckt med 900 mäns styrka, under det andra had endast 4—500 man. Skarpskyttarne hafva med få undantag vi sat sig vara elittrupper. 3 till 4 skargskytte: ,kompsrier sammensiogos till små bataljone; , eoder äldste kompanichefens befäl, och två ioch två bataljöner ställdes under en särskilc dertill lämplig stabsofficers ledving. Det fåt. ;tades dock mycket uti inre sammanhang och I Organisation, Ea betydlig fördel skulle vin Bas derigenom, stt äfven skarpskyttarne under vankga förhålianden organiserades på bataljoner i stället iör på kompanier. Kavalleriet. Schweiz eger ett till antalet obetydligt kavalleri (omkripg 2 procent af infanteriet) och, då detta vapens värde betydligt stigit uti de sista krigen, är det så mycket mera beklagligt, att organisationen licke medgifver någon betydlig tillökning. Dragoner och guider hafva utfört sip ofta ganska besvärliga tjenst på ett, i det hela taget, tillfredsställande sätt. Det visade sig, at kavalleriet gjort glädjande framsteg, hvilka troligen skola blifva ännu mera märkbara, så snart den nyligen påbörjade förlängningen af öfniogstiden för detta vapen honnit bära mera frukt. Forlifikations-kompaniernas antal är för ringa i förhållande till de öfnga truppernas, syonerligast som i de sista krigen tilltälle till deras användande oftare gifvits. Att öka sappörkompaniernas ental skulle icke heller möta några svårigheter. Kompaniernas styrka korde ätven ökas. Anskaffning af ettstörre förråd skanstyg har visat sig vara af nöden, då man sett huru litet man härvidlag kan lita på reqvisitioner. t Artilleri. Så länge landvärnet icke ansågs tillhöra divisionerna, svarade karooernas antel emot det, förr såsom tillräckligt ansedda förhåliandet: 2 kanoner få 1000 man infanteri. Vid öfvergåvgen från de gamla tunga mynrnisgsladeningskanonerna till refflade bakladdnviogskanorer, och genom raketbstteriernas ersättande ed 4-F:diga refflade kanonbatterier, ökades förhållandet till 2,3. Descnaste krigen hafva dock visat, att 3 kanoner å 1000 man infanteri är ett minimum, och inom de flesta armeer är förbållandet änna större. Värt artilleri måste således ökas, och deova tillökning kommer att förorsaka stora svårigheten, såväl genom uppdrifningen af hästantalet, som i och för anskaffniogen af erforderliga olficerere och trai:coldater, hvilken anskaffsiog år från år blifvit allt svårare. Organisationen af, traäiven och isynnerbet fördelvingsparkernas sammansättning förorsakade äfven stora svårigheter. Det vore fördelsktigt, om hvarje kanton kunde uppsätta hela trainkompanier, och om tyghusen voro belägna i närheten af fördeloingarnes högqvarter, der möaterielen under fredstid kunde samlas och förvaras. Landets styrelsesätt och indelning skulle då, åtminstone hvad trai rer vidkommer, icke lägga något hinder i vä-gen för armeåns mobilisering. Generalstaben. Det är glädjande att se den lyftning, vår generalstab på senare tid erhållit. Uti densamma finnes nvercligen ett stort antal officerare, som, hvad kunskaper och duglighet beträffar, icke lemba något öfrigt att önska; men tyvärr fionas äfven sådana, som icke förtjena att kallas generalstabsofficerare, och Bom icke på något sätt motsvara de billigaste anspråk, s m på dem kuuvnra ställas. God vilja har dock aldrig fattats, men de, som oaktadt tjenstenit och god vilja visat gig icke kopnat upitylla deå em ställda fordringarne, måste aflägsnas ur generslstaben, der de kurna blifva hela armån till största skada. Anspråken på dem, som önska inträda uti generalstaben, måste bädsnefter betydligt stegras, och tillfälle för officerarne till såväl teoretisk som praktisk utbildning beredas, långt mera än hittills varit fallet. De uppoffringar, som härpå möjligen nedläggas, skola gifva riklig ersättning. Generalstaben uti sin närvarande form har fullkomligt motsvarat behotvet. Hufvuodsaken är, att hvar och en användes till de för hans egenskaper bäst passande uppdrag. Om denna åsigt strängt tillämpas, vinnes den fördelen, att någon indelving i speciel generalstab, kommandostab och adjutantskår icke är behöflig. Krigskommissariatet. Krigskommissariatets uppgift vid detta, för oss ovanligt stora uppbåd af trupper var i sannivg icke lätt att lösa, irpperhet som tiden icke medgaf några förberedelser. Det gamla fältförvaltoiogsreglementet är äfven ganska bristfälligt, åtminstone hvad dess tillämpning på tjensten i fält beträffar. Bristen på ett tillförlitligt reglemente var derföre ganska känbar, och kännedomen om de reglementariska föreskrifterna var äfven ganska ringa, såväl hos officerarne som hos de civile tjenstemännen. I fält är rask bjelp af nöden. Praktiska tabeller för de reglementerade födoä-rnönas utbyte mot andra borde