Aftonbladet – 2 mars 1871, sida 3

Om Schweizs försvarsväsen. (Ur Krigsvetensk.-Akads Tidskrift.) Man har här i landet ofta hört det echwWei Zska militärsystemet berömmas, och fråg har till och med af en cch annan blifvit väck att lyckliggöra Sverige med antagandet detta system. Det terdo derföre vara af in tresse att lära känna, buru schweizarne sjeliv bedöma sitt försvarsväsen. Schwe2 ziska förbundsrådet, inseende nöd värdigheten af att genast från först. utbrot tet ef kriget mellan Tyskland och Frarkrik med krafi upprätthålla sin neutralitet, beslö att mobilisera så stor del sf armån, som fer d:ades för att kunna bevaka hela gräosel från Bodensjön öfver Basal till Neucbateler jäv, och npphodade tll detta ändsmål e styrka af 37,423 man med 3541 hästar oc 66 kanoner, Denna truppsammandragoir, har gifvit ett godt tillfälle stt bedöma ar mens duglighet. Den bästa källan härtill är d-n berättelse som gräcsbevakningens öfverbefälhafvare, ge neral Herzog, afgitvit öfrer utförandet a detta, honom anförtrodda uppdrag. Genera len lemnar uti denna berättelse en osmin kad framställsiog af åtskiliga förbållande n m det schweiziska försvarsväsendet, och v herita derour följande. Ingenting, säger den ecbweiziske öfverbefäl. hafvsren, är farligare för ett land än ät hängitva sig åt den illusiopen, att det, ege en jemförelsevis stor och väl utrustad armå ora denna arnmå fedan, uti farans och pröf vingens stund, icke kan uppfylla de på densanma ställda tförkboppnivgarne, utan då visa: sig ega både många och stora brister. Och brister hafva älven yppat sig, om hvilka: tillvaro icke blott den stora allmänheten, utar äfven våra fleste officerare voro i fullkomlig okunnighet. Om också de fordringar, som vår militärlag föreskritver i afseende på materielen, vid första påseendet kunna anses uppfyllda, så fattas dock ännn mycket, för at! man skall kunna tala om en verkligt stridsfärdig arme; ty efter några veckors krig skulle stora luckor uppstå, hvilka knappast skulle kunne fyllas, och af bvilka en olycksbringande inverkan icke stulle uteblifva. Om man betänker, buru utomordentligt mycket milis-armens krigiska utbildning städse lempar öfrigt att öoska, såväl i taktiskt och dioiplivärt afsesnde, som i afseende på den dagliga tjenstgörinten, bvilket allt är en följd af den allt rör korta tjevstetiden, och Huru svårt det skulle vara för vår milis soldatstt frå föera tid på milltörtjensten, så måste man sörja derför, att vi hvad materielen sngår hålla oss på en så hög ståndpunkt som möjligt; och detta så mycket mera, då vi: alla ardra afseenden städse måste komma att stå tillbaka vid jemförelse. med de stående härarne, och då vårt folk utan tvifvelär beredvilligt att med glädje underkasta sig hvilken uppoffriog som helst, som fordras för bevarasdet af fäderacsländets rjeifständighet. Det vare bätte, om vi egde en till arta. let kvagare, men till egenskaperna dugligarc srmå, än nu är fallet, då till och med många ef dem, som prålx på tacperet, i verkligheten icke fionas till. I mänga kantoner har iandtvärnet ett ganska koetänkligt utssende. Menskapet fiones visserligen, ren cfficersoch under-officerskadrerna hafva mycket stora tuckor, beväpnivgen är usel och beklädoad fianes blott för en del. Detta bindrar dock icke, att landvärns-bataljonerna uti armö indelniogen upptagas såsom beståndsdelar a! brigaderna och på äsnas till en tjenstgöring hvartill de för närvarande äro zeldeles odugliga, och til: hvilken de ej kanna användas, törutso helt andra offe: af tid och penningar än dem, so:n gjörts under de senaste åren. . Det knapphändiga sätt, hvarpå manskapet: kroppslyten undersöka, länder till stor skads för vår armö. Den säkoar nemligea för när. varande flere tusen man, hvika ris icke stå ut med någon större ansträngning och hvilks derföre ioom andra armer med rätta skulle uteslutas från militärtjensten. Sådana soldater uppfylla inom några dagar sjukhusen och förorsaka derigenom en onödig kostnad uti bevärn ng, utrustning och öfvicg samt gifva dessutom arledning till n ånga obebag och utgiiter för armen. Generalen öfvergår sedan till ett bedömande af de olika vapenalagen och börjar dervid med infonteriet, såsom utgörande armbns kärna, Om något nyttigt resultat skail tramgå ur de vid 1870 ärs troppfammandragniog vunna erfarenheterna, så är det stvilvelaktigt den redan förut erkända nödvändigheten af centralisatiop i infanteriets undervisniog. Skilnaden emellan de oiika bataljozernas hällniog, disciplin, beväpning och utrustning var alltför mycket i ögonen fallande. Det måste medgifsas, att stora framsteg under de senaste åren blifvit gjorda, och att flertalet at bataljonerna befann sig uti ett tillstånd, com lände till heder för såväl dessa kantoners oficerare, som derag militärembetsmän, deras instruktörer och manskap. Men det funnos äfven bataljoner, som mäste v pfylla hvarje fosterlandsväns hjerta med bedrötvelse; bataljoner, hos hvilka disciplinen, denna gruvdvelare för alla militära företag, var till ytterlighet förslappad, hos hvilta iogen Tedlig vilja, intet allvar vid tjensteåliggandenas fullrörande kunde spåras, hos hvilka beväpning och beklädnad var försummad, och hos hvilka slutligen deu taktiska utbildningen stod på läosta staåtidpunkt., Att mod sådana tronsver D