Aftonbladet – 1 mars 1871, sida 3

pure RRORPVOTGRSR OCH BLYyTREG MIT DU nu är att i Towsra i London eller i vär rust kemmare mäta eller profva de gamla rustningarne. En vän till talaren hade på de senare stället försökt åtskilliga af desse rust. ningar men fönnit dem för trånga. Hen fich icke rum med armar, ber eller rågon kropps del utom med magen. Man åt neroligen pi iden tiden glupskt och grof mat och draci myeket öl. Sundhetskollegii uppgifter cf antalet at de vid beväringsmönetrivgarne fö urdermålighet kässerade vitnar icke helle om något aitagande i styrka och kropps istorlek utan tvärtom. Semma förbålland eger rum i Frankrike, der individernas lämp: lighet till ecoldater på 100 är i medeltal ökat ned 3 prosent öreläsaren utsträckte nt jemförelsen i afseende på storlek och star! kroppsbyggnad till en förhistorisk tid, i de han visade åtskilliga ben från gånggrifter Westergötland jemte ben, tagna från anato; misalen, De nyare beren eburn af instängda fångar som blott hade ringa kroppsrörelse — voro större och gröfre än de motsvarande från forntiden. j Beträffande mera klenhet och pjunkighei nu än förr, ville talaren icke förneka möjligheten deraf. Men det kunde bero derpå att mar nu vet sig få mera och bättre hjelp än förr och blott vara ett nytt bevis dergå att mer inv sköter sig bättre än förr. Der funnes dock äfven ett annat motiv. Orsakerna til en aftagande dödligheten måste i sllmänhet ökas i ett bättre lefnadssätt och sundare föda, men man kommmer dem närmare på spåren genom att jemföra för olika år .dödligheten under det första lefoadsåret, ty denna är alltid störst. Föreläsaren visade genom statistiska uppgifter att under åren från och med 1816 antalet af barn som dött under första lefnadsåret i förhållande till folkmängden ständigt aftagit. Under detta första år blifva således genom en bättre vård ett allt större antal barn räddade, bland dem äfven klena, hvilka förr gingo under. Förr återstodo endast eliter och dessa måste naturligtvis i allmänhet visa sig friskare, Föreläsaren kunde på dessa grunder icke godkänna deras argumenter, som förneka menniskans fysiska utveckling. De som erkänt denna hafva sagt det vara en nödvändighet att menniskans fysiska utveckling håller jempa steg med den andliga, men det är svårt att få materialier till en sådän jemförelse mellan inenniskor från långt skilda tider. De bafva derföre i detta som många andra fall sökt en utgångspunkt genom att börja undersökningen med djuren och allraförst med husdjuren. Dessa ha, såsom allmänt kändt är, till och med under den kbistoriska tiden mycket förändrats. Genom att göra ett urval af djurindivider och uppföda dem på lämpligaste sätt har menniskan småningom törändrat racerna. Det samma gör naturen i stort, ehuru med flere hinder och afbrott och på ojemförligt längre tidrymder. Denna naturliga utveckling bestämmes icke såsom den artificiella af yttre påtvungna ändamål utan af en inre nödvändighet, djurens kamp för sin tillvaro. Detta är Charles Darwins teori om arternas uppkomst och utveckling genom det naturliga urvalet och hvilken af en del blifvit omåttligt häcklad och af andra alltför långt drifven, men säkert är att sedan Linres tid har icke något starkare jäsningsämne blifvit inkastadt i naturforskningen. I afseende på djorarternas utveckling ba ett par högst intressanta facta blifvit framlagda af Lartet. Han har bland annat funnit, att hos tertiärperiodens bjortartade djur tändernas kronor varit betydligt Jägre och emaljen mycket grundare in hos nutidens. Tänderna måste följektlisen under tertiärtiden förr ha blifvit utnötta ch djorens lifslängd således varit kortare. Ouvier har apmärkt att djurens bjerna varit uindre ju längre man går tillbaka i tiden. Då, landtdjurens vanliga lifslängd i allmänhet står i proportion till bjernans storlek, leder lenna observation till samma resultat som len förutnämnda -— en kortare lifstid under ildre tider. Härnti kan man måhända fiona mn förklaringsgrund till det hastiga utdöendet uf många djurarter. Lertet hade vid jemnörande af Viverra genetta med en samsläging eller måbända stamfader till denna unjer tertiärperioden funnit, att den senare haft ika stor hjerna ehura dess hufvud var vida törre. Sådana observationer äro ännu alltör få och alltför isolerade för att kunna ifva någonting annat än blotta antydningar, nen hopa de sig, så blifva de bevis. Frågan är pv i hvad mån detta är tillämpiigt på menniskan. De mest avancerade larwioisterne ha velat leda menniskans urprung från apan. Man har sökt finna nåon öfvergångslänk dem emellan. Man har nställt en mängd undersökningar i detta änseende. Föreläsaren visade ett stycke af tt cranvium från Neanderhålan, Pannbenet å detsamma hade en betydlig längd och redd, var föga hvälfdt, men med starkt ramskjutande ögonbrynsbågar. Det närmar ig mycket till nyzeeländarens craniurm; men bzeläsaren förevisade äfven ett svenskt, som cke oväsentligt närmade sig detsamma i fornen och uppgaf att sådana former finnas såom undantag inom alla racer. Karl Vogt r af den åsigten, att den enklaste och äldsta ormen af menniskans cranium och bjerna skall ara den som träffas hos idioter. Men någon ace af idioter har lyckligtvis ännu ej blifvit annen, och genom de anställda forskningarne ar man icke funnit det ringaste spår till en härstamning från aporna som de avan-: erade darwinisterna förfäktat. j Iogen del af menniskokroppen är i antroologiskt hänseende af så stor betydelse som ufvudet, men ingen varierar heller mera i etaljer. Ju fullkomligere ett organ är, deto flere variationer tillåter det, utan att förra i fysiologisk fullkomlighet, och desto törse effekt göra äfven de minsta pyanser i eg8 proportioner. Talaren hade sjelf tagit 2—15,000 olika mått på menniskohufvuden. Jan ville här blott fästa sig vid ett enda af essa mått, det som rörer hufvudskålens inre ymdmått (kapacitet). Redan det bekanta alesättet: stort hufvud, men litet vett, an. yder den föreställningen i folkmedvetandet, tt förståndsförmögenheterna skola stå i för. ällande till hufvudets storlek och att motutsen är någontiog abnormt. Stort hufvud etyder hos den friske stor bjerna. Med ett ort organ förenar map i allmänhet föreällningen om en stor verksamhet hos detmma. Man behöfver derföre icke råka in i frenologiens humbug. De särskilda själermögenheterna låta icke, såsom denna lära står. lokalisera sis i särskilda delar af mn st — Int