Aftonbladet – 1 mars 1871, sida 3

Professor v. Diibens femte föreläsning började med en återblick på den kulturntveckling, som i dei föregående blifvit skildrad, en utveckling, hvilkens äldsta hittills kända cpår blifvit upptäckta i lagren från tertiärperioden och hvilken i våra dagar äfven under skenbara afbrott ständigt fortgår med ökad hastighet, hvarefter föreläsaren framställde till besvarande den frågan, huruvids depna kulturotveckling äfven varit åtföljd af en fysisk utveckling, Denna fråga bar blifvit olika besvarsd. A ena sidan har man påstått, att menniskorna fordom uppnådde en större lifslärgd, voro större, iriskare, starkare och mera härdade, bibehöllo sig bättre, och att en nyare tids beprisade civilisation icke är pågortirg annat än en yttre polityr, en öfving af vissa färdigheter, jemförlig med djurs dresgeriog. Men om vi närmare undersöka saken, så finna vii gamla skrifter, så Jångt vi kunna komma tilibake, samma beröm öfver den gamla, goda tiden och samma nedsättande af den nya. Detta måste förefalla oss något misstänkt, då vi icke finna detta påstående om mensklighetens fysiska försämrande bekräfta eigi fråga om de tider för hvilka vi kunna kontrollera detsamma. Hvad åldern beträffar visa oss statistiska uppgifter tvärtom, att menniskorna öfverhufvud teget blifva äldre nu än förr. I Sverige var lifslängden i medeltal år 1750 32 år, år 1800 36 och är 1852 38 är, åren 1856—60 var den 41 för män, 45 för qvionor. I Frankrike har medellefspadcåldern från 1771 till 1860 ökats från 28 till 42 år. Dödligheten har i Sverige sedan år 1751 minskats, från 1 på 37 af folkmängden till I på 48. Åfren progressionen af födda har ökats, Detta medallifslängdens ökande samt det förhållandet att menniskorna nu sköta sig bättre, ba bättre kost och så vidare måste äfven föranleda att de bibehålla sig bättre om detta också icke kan siatistiskt bevisas. På själskrafternas oförsvagade bibehållande inda till en hög ålder anförde talaren itskillga exempel bland franska och engelska statsmän i våra dagar. Man har påstätt, att menniskorna numera icke blifva så stora och starka som förr, och till stöd härför åberopat de forna kämpars och riddares kraft, Ju mindre man tslar om riddartiden desto bättre, ty denna tid var, trots det poetiska skimmer som hvilar öfver densamma, en dålighetens och sedeslöshetens tid. Hvad den stora styrkan beträffar, bör man ihågkomma, att de som ptmärkte sig i det hänseendet voro få och undantsg; som sådana beskrifvas de och derföre har derss namn sätt till efterverlden; dessutom hade de blifvit specielt uppfostrade i den ensidiga riktningen att kunna slåss och derföre gingo de kiven långt i den riktningen, likasom nuti