Aftonbladet – 1 mars 1871, sida 2

solut hörsamma den vilja som uttalats af.) ndet, hvilket desto mera bör åtlydas, tje-r ws och älskas, som det är olyckligt. Ack) , det är olyckligt, olyckligare än det varitl, der något tidskitte i sin omfångsrika, om-!; tande och ärofulla historia, der man såjf nga gånger ser det nedstörtadt i en af-Jy und at olycka för att genast återuppstiga I maktens och ärans tinnar och ständigt!q a sin hand med i allt stort, skönt och för enskligheten gagneligt, som gjorts! Det är yckligt utan tvifvel, men det är förtfaran2 et af de största, de mäktigaste länder A jorden, alltid ungt, stolt, outtömligt på jeipkällor, framförallt ständigt hjeltemodigt, t bevis hvarpå är Paris långvariga motånd, hvilket skall bli ett af den menskliga ärdigheiens och energiens minnesmärken: , Uppfylld af tillförsigt till värt älskade fä-, erneslands väldiga förmåga, gifver jag utan, i Å ekan, utan beräkning efter för den af er ttalade pationalviljan, och här står jag på er aning, på er befallning, ora jag så får säga, eredd att lyda er, dock med ett förbehåll ! emligen att sätta mig emot er, ifall IL, hän-. örda ar en ädel, men obetänkt känsla, skuln fordra af mig hvad den politiska kloketen ogillade, såsom jag gjorde för åtta måader sedan, då jag plötsligt reste mig för tt sätta mig emot den sorgliga förifran, som kulle leda oss till ett olyckligt krig. För att åstadkomma enhet i handiing, afven I öfverlätit åt mig att välja mina olleger: jag har utsett dem utan någon anan bevekelsegrund att föredraga dem än den ktning, som allmänt skänkes deras karaker och deras förmåga; och jsg har tagit lem, icke ur ett at de partier, som söndra ss, utan vr alla, likasom landet sjelf gjorde, å det gaf er sina röster och lät de mest lika, de skenbart mest motsatta, men geom fosterlandskärlek, kunskaper och gemenamhet i goda afsigter förenade personer förecomma på samma lista.n lfter att härpå ha uppräknat de ministrar, an utsett, fortsatte Thiers: På denna lista fattas finansministern. Detta val är redan bestämdt af konseljen; nen då den saktade medlem, åt hvilken detta leparterent skulle anförtros, ännu ioke beinner sig i Bordeaux, har jag ansett nig icke vöra lemna hans namn åt offentligheten I orden ha anmärkt, att jag sjelf icke ör agit något ministerdepartement för utt ega id att till samma åsigter förena och med sa. erksamhet omgifva alla grenar ar F relse. Utan attnu för er fr tt styreiseprogram, hvilket alltid är r ade, skall jag tiliåta mig att gra betraktelser öfver den tanke p om är min ledtråd, och genom hvilken skulle vilja åstadkomma vårt lands nuvaande återupprättelse. I ett lyckligt, regelbundet konstitveradt amhälle, hvilket i iugn, utan skakningar sifver efter för framstegen i åsigter, repreenterar hvarja parti ett politiskt system, och utt förens dem alla i samma styrclso skulle, ; senom att ställa mot hvarandra stridiga tonlenser, hvilka skulle göra hvaraudra om iatet ller bekämpa hvarandra, leda till stillastäerde Her konflikt. Men ack, ettregelbundet kos adt samhälle, som småningom gitver e framstegen i åsigter, är väl vår puvarande ställning så beskaffad ? Störtadt i ett kri silvarsam anledning, utan tillräcklig fö lelse, har Frankrike sett halfva sitt o nkräktaos, sin armö tillintetgöras, sin v yrganisatlon krossas, sin gamla och va ;pbet sättas på spel, sina finanser robbas, största delen af sica barn ryckas från erbeet för att dö på slagfälten, ordningen djupt störas genom en plötslig företeelse af anarki samt eiter Paris nödtvungna ucpgifvande kriget inställas endast några dagar, men färligt att bryta lös på nytt, om icke eniEufopa aktad regering, som modigt ö vertager nakten och ikläder sig ansvaret för de so ärtsamwa underhandliogarna, uppträder för att sätta en gräns för de förtärliga olyckorna. Vinvs det, kan det väl flunas trå slags pounder sådana omständigheter? Ficns det ze tvärtom en enda, nödtvungen och oundaglig, som består i att så snart som möjigt göra slut på de olyckor, som öfverväl2 ost? Skulle väl nägon kunna påstå, att icke så snart och så fullständigt som jjligt måste låta dea främmande ockunpajocen upphöra förmedelst en fred, hvarom iöodigt underhandies och som icke anteges, om den icke är hederlig; befria våra bygder rån fienden, som förtrampar och utplundrer lem; från de utländska fängelserna homkalla ära fåvgoe soidater, officerare och generaler, illsammuans med dem äteruppsätta en discislinerad och stark armå, återställa det störda ogset, genast derpå gifva efterträdare åt de jenstemän, som begära afsked eller befinnas värdige, genom val reformera våra upplösta seneralråd och kommunalråd, sålunda återipprätta vår desorganiserade förvaltning, iniraga ruinerande utgifter, uppbjelpa, om icke inanserna, hvilket icke kan vara en enda lags verk, så åtminstone vår kredit, den enda itvägen att uppfylla avgelägna förbindelser, kicka våra mobiler och mobiliserade ut på älten och till verkstäderns, iståndsätta de viskurna vägarna, äteruppföra de förstörda xoarne, sålunda pänyttiöda det öfverallt afrutna arbetet, arbetet, som ensamtkan skärka ra arbetare och våra bönder deras lifsuppeÅr det väl någor, som vill påstå, att nåot angelägnare fianes än allt detta? Och 7 det väl månne här någon, som skulle våga rundligt diskutera paragraferna i statsförattningen, under dat att våra fångar stryka aed al elände i aflägsna trakter, eller under let att befolkningarne, döende af svält, nödas till de främmande soldaterna utlemra den ista brödbit, de ha qvar? Nej, nej, mine hrr! att sluta fred, reorgaisera, upphjelpa krediten, pånyttföda arbeet, detta är den enda möjliga och till och ned fattliga politik i detta tgonblick. På enna kan hvarje förständig,. hederlig, uppRATAS N EE BETT RT ATS TE LOTSA ISA SETT led in. Utan att akta på konduktörens arningsrop och passagersrnes skrik, endest anande efter det välbekanta ansigtet — uru den nittenårige gossen nu var en fall