Aftonbladet – 25 februari 1871, sida 2

ller för att meddelas hr Jules Favre, utan krifvet direkt af lord Granville till baron 3runnow, hvari yttrades, att lord Lyons blifrit underrättad, att. H. M:ts regering icke kulle, hvarken ensam eller med andra maker, erbjuda sin bemedling, såvida hon ej hade inledning att tro, att den skulle ha framång. Men genom detta bref afsade hon sig tt taga något slags initiativ eller mot-! aga hvilken inbjudning som helst att nedverka, om hon ej vore förvissad om framång. Detta var fagontin helt annat än len försäkran, som lord Lyons enligt sina nstruktioner hade gifvit deå franska regeingen. Derefter kom den privata diplomaiska beskickning till London, som Thiers ick i uppdrag. Lord Granville skret till ord Lyons följande: Jag har haft ett samal med hr Thiers, och han bad H. M:ts regering att låta Boman visa sin mening med den långvariga alliansen med Frankrike och derigenom betrygga sin ställning i Europas rådslag Lord Granvilles svar var letta: Regeringen måste bedöma hvad som ir bäst för, henne, samt vägrade till och med att erbjuda en bemedling eller sina bona officia. Lord Granville hade dock kort förut yttrat, att regeringen på det ifrigaste skulle anstränga sig, om man anmodade henne om hennes bona officia. Och likväl svarade lord Granville, då Tbiers bad oss visa vår mening med dep långa alliansen, att regeringen måste bedöma hvad som vore bäst för henne, samt vägrade till och med att erbjuda gin bemedling eller sina bona officia. Kunnen i begripa en så lumpen politik? Hon afböjer att medla, hon vill icke en gång använda sina bona officia för ett land, som har varit vår nära bundsförvandt och vän under de senaste 20 åren — ett land, som på minst 20 slagfält tillsammans med England har offrat sitt bästa blod och sina tappraste söner för ändamål, som lågo de båda länderna om hjertat. Jag måste bekänna, att jag anser Tysklands enhet för en stor fara för Europa; och detta af följande skäl. Ingen kan förneka, att Tysklands. enhetssträfvan började med en väsentligen demokratisk rörelse. 5edan 1830 ha 15 suveräna furstar blifvit beröfvade sina troner af sitt folk? Hvilket större bevis kan väl finnas på en allvarlig demokratisk utveckling? Na ba vi Tysklands enhet under en militärdespotism. Kan detta lända Europa till gagn? Det kan ej vara gagneligt för Europa, att en stor militärdespotism finns i Tyskland, uppbygd.på Frankrikes ruin och förderf. Det tyska enhetsverket begynte år 1848, såsom jag tror. Det follbordades genom absorbering af Hannover, Holstein och Hessen-Kassel, och nu hoppas Wirtembergs, Baden-Badens och Sachsens suveräner kunna afvända olycksdagen genom att erbjuda konungen af Preussen kejsarkronan. Jag kan ej tro, att Tysklands enhet skall bli till Europas nytta. Jag tror ej,att den skall ega bestånd. Jag tror, att den tid snart skall komma, då vi få se den bortsopad. Men jag beklagar äfven i detta särskilda fall H. M:ts regerings uppförande. Hon brådskade att helsa det nyfödda tyska kejsarriket, men håde ej ett enda vänligt ord att säga Frankrike. Ett dylikt uppförande var en skymf mot Frankrike, och allt ädelt och högsinnadt i dess historia, Jag skulle ha önskat, att H. M:ts regering hade på något sätt erkänt republiken i Frankrike, ty jag är fullt och fast öfvertygad, att detta är det enda regeringssätt, som är lämpligt för nämnde land. Jag är ej ensam om denna mening. Sjelfve Thers, Frankrikes störste statsman, säger uttryckligen, att det är den enda styrelseform, som kan passa detta land. I betraktande af hvad som timat i Frankrike, tror jag, att H. M:ts regering kunde ha handlat något annorlunda mot detta land, som varit en så trogen bundsförvandt åt Engand. Trefakta finnas, hvilka jag med husets tillåtelse skulle vilja åberopa, såsom ådagaläggande det vilda sätt, hvarpå kriget förts af Preussen. Huset skall knappt tro hvad jag går att säga, men jag har sjelf gjort mig omaket att förvissa mig om förhållandet. Vi veta alla, huru byar ha blifvit förstörda, hela provinser sköflade och millioner francs ttressade i reqvisitioner af städer; men här ns en dagorder af prins Fredrik Carl, hvilken, såvidt jag vet, aldrig blifvit förnekad. Jag skref för att erhålla upplysning, om den var sann, och jag fick svaret, att den anslogs i Le Mans och aldrig blifvit förnekad. Dokumentet är på franska språket, men jag skall öfversätta några satser derur: Åmnsträngen hela er förmåga, säger hen till sina soldater, gån att sönderstycka detta gudlösa land. Utroten den röfvarehord, som de kalla dem franska armen. Verlden kan ej få fred, så länge det franska folket finns till. Ett sådant språk skall:gifva huset en Värdefall kuoskep om det sätt, hvarpå dette krig förts. ; Här har jag en kungörelse af konungen af Preussen sjelf. Jag hoppas, att han aldrig har sett den, så sträng är den. Den rör Elsass och Lothringen, hvilka, . såsom huset torde minnas, aldrig ha blifvit fästa vid Tyskland genom något lagligt dokument. Den är daterad den 13 December 1870, och något tvifvel om dess autenticitet finns icke. Första artikeln i denna konungens af Preussen kongl. kungörelse lyder sålunda: En hvar, som ingår i den franska armån, straffes -med konfiskation af hans egendom och landsförvisning. i tio år. Artikeln 2 förklarar, att ett offentliggörande i tre dagar i den officiella tidningen är tillfyllest för att förläna denna dom laga kraft;. Artikeln 5 innehåller: En bvar, som håller sig borta i mer än 8 dagar SENOR EE SEEK AEA 3 SNR REN