Aftonbladet – 25 februari 1871, sida 2

har sett de tusentals och tio tusentals elyckiga offren för detta krig, inkastade i Schweiz, stympade och sårade och eländige, och tänkt på hvad England har gjort för att afbjelpa och hindra detta elände, bekänner jag att jag fröjdat mig åt hvad som blifvit gjordt — att jag känt mig stolt öfver mitt land. Jag talar derföre om regeringens politiska hållning. Hurudan denna varit vet, såsom jag tror, Frankrike ganska väl. Regeringen ar genom en af sina medlemmar uttalat sin tanke rörande Frankrike temligen fritt. Jag mins, att då jag var i nämnde land, såg jag hvad jag betraktade såsom ett högst oädelt hån af statssekreteraren för iorikesdepartementet. Det gläder mig mycket, att han sedan dess har sökt förklara bort det genom att påstå, att han varit illa underrättad, ty jag kan försäkra, att det faktam, att en statssekreterare ens kunde förmodas vid ett sådant tillfälle vilja uttala ett oädelt hån mot Frankrike, gjorde ett högst pinsamt intryck utomlands. Men jag öfvergår härifrån till huru andra regeringar ha uppskattat vår regerings hållning. Låtom oss se till af hvad mening Förenta Staterna äro, af hvilken mening Ryssland, sådan dess mening röjt sig i depescher och offentliga yttranden — låtom oss se till af hvilken mening Preussen är; den är ganska anmärkningsvärd. Jag håller i min hand ett utdrag ur den tyska officiella tidningen för December, en tidning, som anses vara inspirerad af grefve Bismarck och de högsta myndigheter; och på följande sätt tala de om Englands regering: Det är alldeles onödigt att tala om Uosbuds hållning, så till vida som hennes politik tillåter endast en hållning — nemligen afsigkommenhetens,. Detta är ordagrann öfversättning af en artikel, som lästes i den officiella tyska tidningen i sistl. December. Och ändock försäkrar regeringens främste ledamot, att vi icke ha följt en sjelfvisk isoleringspolitik. Jag fruktar det oaktadt ganska aa att detta är den politik, som måste tillskrifvas vår regering. Jag har här några utdrag ur Blå boken, som visa hvad vi togo oss friheten att göra och hvad vi icke togo oss friheten till, och jag tror verkligen, att detta land har något skäl att klandra regeringen, för det hon icke handlat på det allvarliga sätt, som man kunde ha väntat. Jag skall uppläsa några af dessa utdrag, och huset häl finna, att i bvartenda af: dem förekomma orden vi tilläto oss (ventured) i en eller annan form. Vitilläto 088 göra det eller det: Vi tilläto oss ogilla den af Frankrike till konungen af Preussen framställda begäran om en framtida förpligtelse i afseende på prinsens af Hohenzollern kandidatur i Spanien; rben vi hade det miseödet att ej lyckas. — Vi tilläto oss åberopa 1856 års fördrag för att få tvisten mellan Frankrike och Preussen hänskjuten till någon kompstent skiljedomstol; men vi vunno ej gehör,, Detta är den högaktade främste regeringsledamotens språk. Observeren nu detta: Vi uttalade i ett så aktningsfullt språk, att man ej kunde finna sig sårad deraf, en förhoppning, att Preussen icke skulle taga sin tilllygt till den ytterliga åtgärden att bombardera Paris. Men vi misslyckadesn.. Och vidare: Vi tilläto oss att förorda — sammankallandet af en församling med full befogenhet att representera Frankrike — jag försäkrar, att jag begagnar regeringens ordagranna uttryck. Och vidare: Vi tilläto oss anmärka, att föga gagn sannolikt vore att vänta af många förnyade abstrakta förklaringar i afseende på fredsvilkoren.. Sedermera ptilläto vi oss, föreställa tyska regeringen; att det skulle lända till allmänt gagn, om hon funne sig i tillfälle att tillkännagifva, hvilka fredsvilkor hon ansåg erforderligan. Detta uttryck: Vi tilläto oss stöter man å i hela korrespondensen, ty detta sätt att hehanäla saken är karakteristiskt för regeringen. . Jag hemställer vördnadsfullt till buset, om detta är det språk, som lord Palmerston skulle ha begagnat. Vi tilläto oss göra det och tilläto oss göra det, detta språk är ovärdigt en stor och mäktig nation. Likasom många andra på ömse sidor i detta hus kan je kan jag ej tålmodigt åhöra ett dylikt språk. Huru sätter nu förste ministern för utrikes ärendena sin på sjelfvisk isolering utgående politik i verket? Den aktningsvärde ledamoten nedanför mig citerade några ställen i skriftvexlipgen; men jag fruktar, att han stannade förr, än han ämnat, ty då han icke hade till hands skrifvelserna, fann han sig föranlåten att beklaga, att han ej var så noggrann i sina citationer, som jag skall bli. Lord Lyons skrifver till lord Granville den 19 Augusti, sidan 15, att han enligt sina instruktioner hade underrättat regeringen i Paris, att H. M:ts regering icke önskade truga sin bemedling hvarken på Frankrike eller Preussen, men att hon gerna skulle erbjuda och utföra sina bona officia för fredens återställande, när helst hon blefve anmodad derom, (Bravorop på ministerbänken.) Detta gillar jog; det är en ypperlig menirg, och om den blott hade efterföljts af handling i samma anda, skulle jag ha ropat bravo lika kraftigt som den aktningsvärde gentleman, som sitter bredvid min högsaktade. kollega; men om han vill egna sin uppmärksamhet åt ett eller ett par af de följande utdragen, skall ban finna, hurn dessa välvilliga töresatser svalnade af. Den 6 Sept. anmodade hr Jules Favre England om dess bona officia för ett vapenstillestånd; men lord Granville yttrade till lord Lyons den 7 Sept.: Ni torde underrätta hr Jules Favre, att H. M:ts regering tror, att bon sannolikt mera skulle skada än gagna fredsfrågan, om hon försökte en bemediing,. Och nu följde ett bret, icke till vår ambassadör i Paris, NERE RER ESR I ESKS SON