Aftonbladet – 20 februari 1871, sida 3

Folkuppfostran och folkbeväpning. IL Dessa idters inbördes sammanhang. Det är tvenne medel, genom hvilka ett folk måste häfda sin rätt att vara till såsom ett särskildt folk: sin rätt till eget lif: genom sin egerdomliga kultur, sitt arbete på den menskliga odlingens fält samt genom makten at sina vapen och sitt försvarsväsen. Båda dessa medel stå i ett närmare och mera oupplösligt samband med hvarandra och i en lifligare inbördes vexelverkan, än man i ailmänhet insett eller framhållit, Ett folks odling må synas huru glönsande som helst, vetenskap och konst må skenbart hos det uppspira irik blomning, dagliga framsteg må hos det ega rum i materiel utveckling; saknar folket manlig kraft att föra vapen och att äfven på stridens fält häfda sin sjelfständighet, är icke allenast folket utsatt för att i trots af all sin odling och förfining rnödgas böja sig för och omedelbart underkufvas af andra kraftigare folk; utan det är ock fara värdt, att dess prisade odling blott är ett fagert skal utan inre kärna, och att ett sådant folk, äfven om det ej af andra öfverväldigades, ändock skulle falla ett offer, för egna laster och för den inre kräftsmitta; som så ofta angriper den svage och kraftlöse. Likaså är det visst, att ej ensamt vapnens makt är tilifyllest. Veridshistorien visar mångfaldiga exewpel, hurnsom segrande eröfrare 1 sin ordning blifvit besegrade af en dem öfvermäktig kultur hos de folk, aom de 1 yttre måtto underkufvat, Ännu jar djupa förfall var romareväldeta dalng likväl nog mäktig att ombild och öfverväldiga de kraftiga bärberver, som öfvervunno dess härar. s oröfrigt kan icke vapenkraft till fullo ut