Aftonbladet – 20 februari 1871, sida 3

vecklas, utan att stödjas af odlingen. För all mensklig utveckling äro ju de andliga krafterna de enda afgörande. Icke blott äro odlingens hjelpmedel för kriget oumbärliga (och detta mera, ju mera krigskonsten utvecklas), utan städse måste ur den nationella odlingens djup frammanas de krafter, som i längden ensamme förmå upprätthålla krigarens mod och förmåga, intelligensen, fosterlandskärleken, pligttroheten intill döden! Första vilkoret för att ett folk skall kunna häfda sin sjeliständighet förblir alltjemt att det icke skall vilja låta sig öfvervinnas, utan att tvärtom de särskilda individer, hvaraf det består, äro genomträngda af den fasta, orubbliga viljan att segra, kosta hvad det kosta vill. Men det är blott den sanna odlingens makt, som förmår så höja ett folk, att dess medlemmar blifva mäktiga af dylik sjelfoppoffring. Medborgarne måste ha ett klart medvetande om sitt fosterlands egendomliga odling samt derom att just denna är deras dyrbaraste egendom för att kunna vilja offra allt annat till fosterlandets försvar; de måste icke blott ega frihet utan förstå att älska henne, för att kunna dö för henne. Men om folkets odling och dess krigiska kraft alltså stå i ett innerligt och oupplösligt samband med hvarandra, så har det ock varit ett olycksbringande misstag att söndra dessa krafter ifrån hvarandra och att tro, att ett folks krigiska kraft kunde bevaras och dess sjelfständighet tryggas ensamt genom en derför särskildt utdanad, från andra medborgareklasser alldeles afskild yrkeshär, eller att dess odling kunde innebära stödet af krigarekraftens utveckling hos alla medborgare. De stående yrkeshärarne hafva icke allenast ofta visat sig såsom en våda för samma frihet, hvars värn de skulle vara; det hopp man satt till deras motståndskraft emot yttre fiender har icke sällan visat sig bedrägligt; och efter deras tillintetgörande bar folkets försvarskraft på en gång varit bruten eller det motstånd, ,som försökts, kostadt förfärliga offer. A andra sidan har också den medborgerliga uppfostran saknat en af sina vigtigaste beståndsdelar, då hon icke också omfattat den för kropp och själ stärkande, manliga öfningen i vapnens bruk. Vidare har också detta särskiljande af det till sin natur sammanhörande äfven i ekonomiskt afseende varit ett djupt förderfligt misstag. De stående härarnes underhåll och utbildning har förblifvit ett öppet kräftsår på nationernas välstånd. De summor, som derpå offrats, hafva alltjemnt stigit och alltjemnt visat sig otillräckliga, huru mycket de än ökats; ju mera som derpå offrats, ju större del af landets barn som ställts under fanorna, desto mindre ha dessa summor tjenst att främja landets utveckling på det hela, desto större kraft har alltjemnt dragits ifrån de fredliga yrkena och desto mindre har den manliga kraften och de dygder som stödja sig derpå blifvit genom förberedelsen till Eriget utvecklade hos den öfriga, större delen af folket. Denna söndrisg af krigisk och medborgerlig bildning bör ej fortfara. Liksom odlinens kraft hos folket måste vårdas, bibehålas och utvecklas genom en allmän folkuppfostran och den krigiska kraften måste frärmjas genom vapenöfning för alla, genom follbeväpning, så mäste ock dessa båda sanna och stora medel för folkkraftens fulla utveckling ställas i sitt inbördes sammanhang, så att hvad som tillgodokommer den ena också må kunna främja den andra. Först när den nyare tidens folk återupptaga och i öfverensstämmelse red sin kultur tillämpa de gamla ) grundsatserna om folkbeväpning och om manlig folkuppfostran, först då skola de vara i stånd att från sig aflägsna krigets plågoris, först då skola ock de kostnader, försvaret nödvändigt måste kräfva, ej längre kännas såsom en nedtryckande börda, utan som ett mäktigt medel att höja folkets lifskraft. Krigsberedelsen skall kunna till be. loppet kosta lika mycket eller mera är förut. ; Men denna kostnad blir ändock ej utarmande, ty de summor folket derpå använder komma vid en sådan ordning icke blott indirekt såsom hittills, utan fulit direkt nationens ma teriella och andliga kraft till godo. I Till en sådan ordning, hvarigenora folkbildning och folkbeväpniog sammaogjutas till lett harmoniskt helt, tro vi altså ock det I svenska folket böra syfta, då det nu, väckt af det gräsliga stridslarm, som varnande ljuder från Europas midt, ändtligen synes vilja få fullt allvar till afgörande företaga den ädge undanskjutna frågan om ett ändamålsenligt ordnande af sitt försvar. Sammangjutningen af krigisk och medborgerlig bildning kan tänkas ske antingen genom förläggandet af krigsbildningens tyngdpunkt till skoloz eller ock genom medborgerlig bildnings meddelande och fullkomnande i sammanhang med den allmänna värnepligtens fullgörande vid en mera framskriden ålder. — Dessa båda alternativer skola vi i nästa afdelning upptaga till pröfning.