Aftonbladet – 20 februari 1871, sida 3

ublik. Den konstnärliga förmåga, som gör ig gällande i samtliga de tre originalarbetena Tin ondes lärospån, En dröm och Mjölnarvaren, samt det utmärkta sätt, hvarpå dessa .ompositioner återgåfvos af vår scens artiter, låta deras samfällda tramträdande lända en svenska konsten till beröm och hvarje ennas hedersdag är tvifvelsutan at rikhaltig etydelse. August Södermans operett gafs visserligen ör fjorton år sedan å den af hr Stjernström, å för tiden dirigerade Dramatiska teatern, nen torde emellertid för de fleste numera ramstå såsom en nyhet. Att Hin ondes ärospån, är ett ungdomsarbete, kan endast närkas af den, som grundligt känner hr Söermans senare musikaliska diktarverksamet, ty, ehuru mindre originel och genialiskt ristig än denna, röjer eraellertid den ifråga. rarande kompositionen genom den säkra beandling af formen, den melodiska ingifvelse ch effektrika instrumentation, som deri uppenaras, redan den rutinerade konstnären, hvars yften tillräckligt motsvaras af förmågan. land styckets mest betydande musikaliska könheter vilja vi särskildt framhålla Stenios omans i första scepen samt Babylas högst arakteristiska kupletter. Den derpå fölsnde intresssanta duon mellan Babylas och iamma torde kunna betecknas såsom arbeets glanspunkt. Den doft af sann romantik, om redan här innebor i hr Södermans musik ch utpräglar dess karakter, förlänar det hela n poetisk lyftning, som på ett tillfredsstälande sätt öfverskyler bristerna hos den till n viss grad pnerila libretton. Fröken Graow samt hrr Arnoldson och Arlberg skörjade mycken utmärkelse af arbetets återgifrande, de förra genom själfull tolkning af den ljupa känsla, som deras partier i rikt mått ifva dem att frambära, och den sistnämnda senom den sjelfständigt humoristiska bild af len lede fienden han här lyckats utdana, ött tillfälligt missöde — att nemligen jorden äl tidigt uppslukade Babylas — hade lyck: igtvis ingen värre följd än att operettens lutnummer reducerades från terzett till duo. Samtliga medspelande och kompositören blefvo nropade med entusiastiskt bifall. rt detta vackra arbete ett prof på hr Sölermans mägtiga kallelse för den djupare ronantiken — bevisad för öfrigt under senare id genom verkliga mästerstycken — så funno vi åter i oMjölnarvargen ett talande intyg lerpå att hr Hallströms genre såsom kompoitör för scenen snarare är det behagfullt spirituella än det allvarligt, vemodigt eller värmiskt känsliga, som t. ex. i Hertig Magnus och sjöjungfrun tolkats af hans musikaliska sångvö. Den förtrollade Kat.en, var ett vackert steg i den nya riktninen, men röjde ännu något odecideradt; ett lags blandad stil, zom här och hvar pjorde ormens behandling ej tillbörligen lätthändt och i någon mån störde intrycket af en totalbild. Mjölnarvargens, musik tyckes oss leremot alltigenom en och helgjuten — ett jvickt och lekfullt, qvasi-franskt skämt, hvars högre: konstvärde ligger i den grace och elegans, hvarmed ideerna och innehållet, glada och glädjande, otvunget uppenbara sig. Det ävone, kompositören här har valt, visar han sig såsom formmästare fullt mäktig, librettens redan i och för sig traska framfart blir genom musiken bevingad, och Ingenting förefaller öfverflödigt, tillkommet för sin egen skull eller långt. Ett och annat nummer — t. ex. den scen, hvari Martha för första gången framträder inför Antoine — skulle måhända hafva kunnat göras mera tröffende säsom dramatisk målning; men behagligare, mera förfinade och täcka detsljer än åtskilliga bland detta arbetes ensembler och soli hafva blott sällan ingått ien svensk maestros sceniska verk, Libretten är onekligen ett lyckligt fynd genom den lifliga munterhet, en underhåller hos åhörarne, och ännu ett skäl, hvarför vi tro stt stycket skall länge hålla sig qvar å repertoaren, är att det erhållit en distribution, som tillförsäkrar det den bästa omvårdnad i ett utsökt godt samspel. Genom sin oöfverträffliga framställning af den ilskne mjölnarvargen i föreving med det nyss nämnda präktiga återgifvandet af Babylas har hr Arlberg, i hvilken, komiskt eller tragiskt lika utmärkte; artist vårt iohemska tondrama städse egt ett blard sina kraftigaste stöd, närmast kompositörerne ejelfvatillegnat sig hedern af deras konstverks afgjorda framgång... Men äfven öfriga i Mjölnarvergen uppträdande artister bidraga hvar i sin mån till det lyckliga resultatet med mer än vanlig förtjenst. Särskild uppmärksamhet förtjena fröken Harliag i Marthas tacksamma parti och br Dahlgren såsom den nästan groteskt enfaldige drängen Färgeav. Åfven hr Hallströms arbete hyllades genom artisternas och kompositörens in: ropning, ; En dröm, hr Theodores balett-idyll, är till sin intrig hel och begriplig, om än föga origivel. Stycket hemtar sitt värde dels ur den med verkligt utmärkt talang arrangerade elfdansen, hvari fru Lund och hrSjöblom — offret för elfvornas små nycker — hyllades med stormande bifall, och hvilken scen, då belysnivgen -lyckas bättre än under . första representationen, säkerligen skall blifva a utomordentlig effekt, dels i hrr Hallströras och: Nordqvists rytmiskt och melodiskt vackra musik, hvilken naturligtvis vida öfverträffal de besynnerliga tonskapelser af en Cesa Puagni och kongorter, hvarmed man eljest under senare tid blifvit i balettgenren undfägnad. -Jemte de ryssaämnde högst distinguerade gansartisterna framstod äfven fröker Westberg såsom en bland vår balettscen: prydnader, Folkuppfostran och folkbeväpning. IL Dessa idters inbördes sammanhang.