Aftonbladet – 20 februari 1871, sida 2

n hon gjort alla de andra makterna som oro parter i fördraget. Öitvergående derefter till kriget och den pgelska regeringens hållning gent emot detamma yttrade Gladstone: Den högt ärade entlemannens anklagelser äro här fullkomgt klara. Han säger att vi gjo:t rätt i att ikttaga neutralitet, men att vi iakttogo ett riktigt slags neutralitet. Vi borde ha iaktagit en beväpnad neutralitet. Derigenom kulle vi varit i stånd att förekomma kriget ler åtminstone i freden skeffa den besegade bättre vilkor. V begagnade ej tillräckg energi i våra framställningar i det kritika ögonblicket strax före krigsts utbrott. i begagnade oss ej af de tjenster vi gjort rankrike. Vi gjorde ej bruk af den gaanti vi iklädt oss gentemot Preussen, Vi oro maktlösa emedan vi i oförsvarlig grad educerat nationens försvarskrafter. Jag hopas detta skall vara en temligen opartisk ramställniog af den högt ärade gentlemanens anklagelse emot oss. Hvad är nu denna eväpnade neutralitet? Jag har hört talas m en beväpnad neutralitet i historien. Jag riorar mig en beväpnad neutralitet från tiden mkring 1780 eller så der vid pass, men denna eväpnade neutralitet, långt ifrån att göra lut på kriget, gaf det endast en större utträckning. Men, säger han vidare, I visaen ej tillräcklig energi. Hvad skulle vi då ja gjort? Jo, säger han, vi skulle ha gått ill fransmännen och sagt: Om I handlen fter ert eget fria omdöme i fråga om hvad om är eller icke är en tillräcklig upprätelse, så tillfogen I dermed Englands krona n skymf, När dena högt ärade gentlemansen begagnat detta starka uttryck, insåg han strax att deruf skulle kunna dragas den slutsats att vi, om nödigt blefve, vore färdiga utt draga svärdet för att ge kraft åt dessa starka ord; men han förnekade helt och hålet en sådan afsigt. Vi skulle sagt Frankrike, att det tillfogade Eaglands krona en skymf, men vi skulle noga aktat oss att säga att vi ämnade kräfva upprättelse för denna skymf. Och detta är således hvad den högt ärade gentilemannen kailar en uppmaning att utveckla en större energi än den vi utvecklat. Det är nu ej frågan om Frankrike hade rätt eller orätt. I blida och vänliga ordalag sade vi denna makt, att hon i vår tanke gjorde orätt som ej nöjde sig med prinsens at Hohenzollern afsägelse, och sedan vi gjort detta ansågo vijatt vigjort allt hvad vår pligt ålade oss, och då vi fullgjort hela vår pligt, äfven gått till yttersta gränsen för vår rätt. Sedan Gladstore derefter skarpt kritiserat Disraelis yttrande om den garanti som ålåg England för Preussens sachsiska provinser, kommer han till Luxembourgfrågan. Den högt ärade gentiemannen säger, att det förts ett högst sorgligt tal om uppsägelsen af fördrag och jag iostämmer till en viss grad med honom. Hvad vi tänka om fördragens helgd kan ses af lord Granvilles förklaringar förliden höst. Men låtom oss ej göra saken värre än ban är. Genom att onödigtvis beskylla andra makter för repudiation at fördrag, handla vi ej på ett sätt som är synnerligt egnadt att stämma dem blidare eller omvända dem till våra åsigter; vi isolera endast oss sjelfva och beröfva oss all förmåga att uträtta något godt. Men jag förnekar att Luxembourgfördraget blifvit brutet genom hvad som timade förliden höst. Jsg förmodar att den högt ärade gentlemannen ville säga, att den preussiska regeringens förfarande i afseende på Luxembourg var ett förfarande som väckte oro hos honom; och så tillvida är jag fulikormligt villig att instämma med honom. Men kommen ihåg att vi från hvad jag bör kalla den tyska regeringen erhållit en öppen och fuilständig försäkran att hennes missnöje med Luxembourgs beteende endast hade militära orsaker och att hon uttryckligen erkände den bindande karakteren af 1868 års fördrag. I afseende på Svarta hafvets neutralisation, till hvilken fråga talaren nu öfvergick, hade Disraeli yttrat, att denna neutralisation, som man nu vore i begrepp att uppoffra, varit det vigtigaste resultatet af Krimkriget och den väsentligaste punkten i Paristraktaten af 1856. Detta hade dock aldrig varit den britiska regeringens åsigt. Tal. sjelf hade 1856 på samma ram uttalat sin fasta öfvertygelse att det vore omöjligt att upprätthålla Svarta hafvets neutralisation. Lord Ciarepdon hade heller aldrig tillagt den någon värde. Lord Palmerston hade alltid ansett den som en anordning, hvilken kunde upprätthållas för en kortare tid, men i följd af sin karakter omöjligt kunde på längden bibehållas. Tal. sökte derefter visa, att om England bestämd yrkat på vidhållandet af denna punkt och ej velat ingå på förslaget om en konferens, det skulle fått stå ensamt. Hvilken makt skulle med oss velat dela ansvaret? Frankrike? Men Frankrike har, såsom officieila handlingar visa, uttryckt sin beredvitlighet att uppgifva Svarta hafvets neutralisation. Österrike-Ungern? Men Wienkabinettet har för flera år sedan föreslagit Ryssland att Svarta hafvets neutralitet skulle upphöra. Jag öfverlemnar åt huset och landet att döma om vi under sådana förhållanden handlat orätt då vi ej velat börja krig med Ryssland för denna: fråga. Gladstone bemötte derefter Disraelis påstående att det nuvarande kabinettet visat diplomatisk svaghet och att denna åter hade sin grund i en militärisk svaghet. Regeringen hade, sade ban, vid valen velat göra sig ga genom reduktioner i budgeten, som i ög grad försvagat landets militära styrka. Det vore nu ej tillräckligt rustsadt för att ge kraft åt sin diplomati. Den högt ärade gent