Vi meddelade i löndags en resumå af Disraelis angrepp inot engelska regeringens utrikespolitik under adressdebatten i underhuset. Som ett nödvändigt komplement sioter sig dertill Gladstones svar. Vi gifva härnedan en sammanfattning af hufvudpunkterna deri. Den engelske premierministern vände sig först mot Disraelis kritik af svaret på furst Gortschakoffs not och hans sarkastiska anmärkniogar ow den undfallenhet som skulle visats Preussen, då engelska regeringen genom Odo Russell begärt Bismarcks räd. Hvad först svaret på den ryska noten beträffar, var tal. mycket ledsen öfver att det ej vunnit den högt ärade gentlemannens bifall, men såvidt han, Gladstone, kunnat finna, hade den allmänna meningen ansett det för ett värdigt, tillräckligt och manligt svar. Den högt ärade gentlemannen hade vidare sagt att regeringen begått ett groft fel då hon med begäran om råd vändt sig till grefve Bismarck, en mycket klok karl, såsom den högt ärade gentlemannen med ej allt för stor liberalitet säger, men i hvars mun den bögt ärade gentlemannen funnit nödigt eller tjenligt att lägga yttranden, gom han aldrig haft. En sådan begäran hade dock regeringen aldrig gjort. Hon hade gått sin egen väg, på samma gång hon meddelat sig med de andra europeiska makterna som varit medundertecknare af 1856 års fördrag, och bland dessa makter var äfven Preussen. Den högt ärade gentlemannen hade onekligen haft rätt då ban sagt att Preussen ej varit Englands bundsförvandt under Krimkriget, men det hade varit det under de underhandlingar som föregingo kriget, liksom det jemte England undertecknat sjelfva fördraget. Regeringen hade nu med anledning af den ryska noten j gj Preussen något annat meddelande