Aftonbladet – 9 februari 1871, sida 3

efter sin beqvärlighet, i det 37 endast fö reskrifver, att de ständiga utskotten skol vara tillsatta inom 8 dagar efter riksdagen öppnande; och då i 55 stadgas att motio. ner i ämnen som tillhöra dessa utskotts be handling skola göras inom 10 dagar frår samma tid, utan att någan termin bestäm mes såsom den första för deras aflemnande så synas oss riksdagens allra första dagal efter öppnandet på rikssaien, innan andrs arbeten företagas, egna sig synnerligt väl å motionsläsniegen, äfven om utskotten då ännu icke skuile vara tillsatta, lika väl com den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd och behof mottages och bordlägges innan änvu något statsutskott finnes till, och vissa motioner remitteras till tillfälliga atskott, utan att dessa utskott ännu blifvit tillsatta. De plena som ega rum endast för motionsläsning äro de odrägligaste och ändamålslösaste under hela riksdagen; derför har, såsom det synes, Första kammaren en gång för alla egnat dem åt enskild konversatiop, och Andra kammaren, som har mycket att läsa, har gjort en dygd af nödvändigheten, i det endast yrkandena uppläsas men motiven förbigås. Vi tveka ej att af dessa båda sätt att gå tillväga gifva företräde åt det senare, så mycket mer som kamrarne efter vår tanke alldeles för mycket försumma den nyttiga debatt som föregår remisserna och derigenom lemna utskotten utan den önskvärda ledningen. Men motiven gifva sällan anledning till diskussion, medan deras uppläsning endast upptager en tid som kunde nyttigare användas. Under tiden hade representanterna tillfälle att taga noggrann kännedom om propositionen rörande statsverket och bereda sig på de uttalanden denna stora statshandling kunde föranleda. Utan tvifvel kommer framdeles remissen af denna proposition att gifva anledning till en af riksdagens hufvuddebatter, då hvar och en som kan bilda sig ett omdöme, såväl om regeringens allmänna politik som särskildt om dess statebushållningsplan, begagnar tillfället att uttala sig. Så borde det äfven efter vår tanke tillgå med motionerna; utskotten få nu taga hela initiativet vid bedömandet af frågorna, i stället för att utreda, ordna och gifva form åt några befintliga önskningar, ör att kanske efteråt få erfara, att deras arbete alls icke har några sympatier. Härigenom förspilles otrolig tid och ansträgninger, återremisser förorsakas som endast gifva talträngda kammarledamöter anledning att repetera hvad de redan sagt en gång förut, och betänkandena växa till volumer, då de borde inskränka sig till omfånget af flygblad. Det synes 0ss vara tid att kamrarne återtaga det principat som ständen småningom afsade sig till förmån för utskotten, men dertill fordras större specialkunskaper å ledamöternas sida än pu, eller också större försakelser af nöjet att höra sig sjelfva tala i sådana ämnen som man föga eller intet förstår. Hvarje ord som yttrades finge då en betydenhet som gjorde att man helst inskränkte sig till sädana saker i hvilka man genom studier eller praktisk erfarenhet kunnat bilda sig en egen öfvertygelse. Att genom häfd så småningom bilda ett slags konstitutionel jurisprudens anse vi för vår del vida vigtigare än att åstadkomma grundlagsförändriogar. Mycket nyttigt kan göras på denna väg, utan att en bokstaf i riksdagsordningen behöfver förändras. — Vi skola anföra ett enda exempel. Det har sväng efter -annan klagats öfver att frågor ej kunna göras hvilande från den ena tili den andra riksdagen, när de ej på en gång hinna sJutbehandlas. — Konstitutionsutskottet har försökt något sådant. Det hade sedan förra iret liggande på sitt bord ett icke fullt utsrbetadt förslag till tryckfrihetslag, hvilket su af en ledamot blifvit upptaget såsom moion; det är ingenting som hindrar lagutskottet att under likartade omständigheter vandla på samma sätt. Ju bätire ledning 1tskotten få genom föregående öfverläggning I de ämnen som hänvisas till deras behanding, desto möjligare blifver det för dem wtt handia såsom kollektiva personligheter, stället att handla såeom små lösryckta och jelfrådiga riksdagsungar. Vi skulle skatta oss mycket lycklige, om i genom dessa rader kunde fästa represenationens egen och den dagliga pressens uppnärksamhet på ett ämne som är mindre tillalande, men derför icke mindre vigtigt än nycket annat hvaråt egnas längt mera uppnärksamhet. Kan någon säga att den nya iksdagens arbete hittills varit tillfredsstälande, eller att det ej skulle kunnat göras vättre, om alla varit öfvertygade att det jort göras bättre? (Samtiden.