Aftonbladet – 6 februari 1871, sida 3

af mäktiga gravnar, må få sitta i frid, egt det land, som Gud gifvit oss och vi ärft a våra fäder, samt oqvalde af rofgiriga fiende få förkofra oss i fredliga värf; hvilka dyrbara förmåner kostat så mycket att förvärfva, men som lätt kunna förspillas, om vi, förledda at en lumpen och kortsynt hushållsanda, förglömma allt hvad manligt och svenskt är. Det är för detta heliga arfs bevarande till vår och kommande slägtens lycka, som tusen gånger tusen af våra bjeltar och krigare samt störste konungar kämat och glada fallit, för hvilket vära ädaste snillen talat elier sjungit; och det äl för detta oskattbara frihetsarf, som vi alla andats så mängn suckar, svurit de heligaste eder occh bedt så mårga brinnande böner. Men må enhvar af våra riksombud besinna detta främst: Sverige, vårt goda fosterland, kan försvaras och skall dertöre af oss med Guds hjelp försvaras! Hvem skulle väl våga taga på sig ansvaret att genom dolskhet förråda fäderneslandets och hela vår framtids heliga sak? Men om vi, försoffade af den långa fredens pjutniogar, icke taga varning af andra folks lättsinne och ofärd, utan i barnslighet städse lita på den ee. k. eviga freden samt icke nog starkt rustat oss medan freden varade, så att till följd deraf landets undergång oundvikligen är för handen, då återstår för hvarje ärlig svensk ej annat än att, när hans lands sjelfständighet går under, sucka med Sveas skald, då han inför våra höga Carlar, varnar Sveriges barn i den ädla sången: Men var ert minne, var er dygd förgäfves, gkall Svea falla här i tidens höst en slaf bland folken utan namn, och qväfves er hjeltelåga evigt i dess bröst. Då styren stjernbeströdda tistelstången mot hafvets afgrund med förtvifladt mod; att med vår jord vår skam må bli förgången, och ingen veta hvar ert Svea stod!