Aftonbladet – 4 februari 1871, sida 3

Te: 3 NYNAG UCL ADNCS Dagon tanac pe Fjöltbevarelse, härvid allvarligare än någonsin börI jat tänka på hvad deras frid må kunna beI stå, ifall en mäktig och våldsam granne ett jin tre skulle behaga anfalla dem, Och bland I i 09 i 2839 mindre stater är visserligen vårt fäernelend, sym väl under en så lång fred orde vara fullrustadt till ett kraftigt försvar för sin urgamla frihet och sin Växande folklycka. Men, under det att vi med all ifver och stundom stor framgång härunder genomfört flerfaldiza heleosamma samfondsförbättringar, alla i liberalt syfte, samt derjemte vida förkofrat våra näringar och af alla krafter upparbatat ella odlingens fält, hafve vi dessvärre ej på långt vär med samma allvar underhållit och förbättradt den heia riksodlingen omgifvande gärdsgården, d.v.s. krigshären, söm ju skall skydda alla vår odlings välsignelser, fädernestand, friket, folkelig tillvaro, allt. Väl hafva vi under den långa fredstiden utgifvit stora gnwmmor för härens och flottans underhåll och förkofran samt gjort några små förbättringar vid beväriogen och uppmuntrat skarpskytteväsendet? men Lkväl, om än allt detta är anvåndt och gjordt på bästa sätt, anser man nu dock att det är otillräckligt för landets försvar. Men hur det ou verkligen är med försvaret, så ba vi dock städse mycket talat om det, ja ändalöst ordvexlat och pennfäktat om detsarsma, slutligen med den ifver, att man tyckes vilja slå kull vårt förträffliga indelningsverk innan vi fått någon bättre försvarsiorättnivg istället; men isgalonda slå vi ned rikets fiender med bara ord. Nei, något måste också göras, göras helt och göras enart för landets försvar, om vi med lugn skola kunna motse framtiden: det är blott dåren, som odlar sin äker och glömmer gärdsgården, utan hvilken allt hans arbete är fåfängt. Ehura de så fredstrygge rikshushållarne länge ej velat lyssna till de klokare fosterlandsvännernas tal om nödvändigheten af ett förståndigt ordaadt och kraftigtlandtförsvar, har det su omsider blifvit evnat ljud iskällar, sedan Preuszens svärd framblixtrat öfver Rhein, förhärjat hela Frankrike och redan länge rivtat spetsen mot dess hjerta: den enfoldigeste sår mu ändtligen, att all mellanfolklig rätt är trampad under fötterna, att en hvar när som helst kan ryckas medi fördorfret och att ingen menskligbetskänsla eller kristlig barmbertighet mera finnes uti r tids kr t, hvilket allt är ganska betänkligt, isycnerhet för de föga manstarka ikev. Derföre hafva också allt flera röster sig inom Sverige med yrkande på att ederbörende snarast må åstadkomma ett ar; och de förslag deråogstädes framträdt i de offentlisa en, hafva, om do än icke alltid röjt fullZz sakkännedom, dock alla ådagalagt största ifeer att snart och med hvad offringor som helst få vårt försvarsvänadt: ett ärende, som hela folkviljan slivarsamt fordrar alt riksdagen pu ovilkorigen måsto spart företaga sig semtnöjaktigt AM TÖr AR Och är det väl underligt, att fosterlandskänslan sålonda bryter ut? Ar icke vårt land at och skönt? Ja, det bästa på jorden. Och om det än vore aldrig så armt och sarssdt, så vore det ju ändock vårt Sverige. Na rusar pången bort till göldlandet; men i r rdeste tider fordomdags, t. ex. under igs eländat efter konung Carl XI:s dar, när vi ej eude en brödkant eller en daler, Ze fanns det då någon menniska, som tänkte vå att överge Sverige: man höll ihop, teg, svalt, men slogs till sista man, för att åtstone få dö på fädernas jord. Ja, hvad uile Amerikas sol eller Indiens skatter ina oss om vi ej kände fosterjorden under våra fötter! — och detta välsignåde fosteravd skulle vi ej vilja försvara? På ett sålort galet tvitvel ar hela värt folke historia ett tilkäckligt svar. Ja så, vi skalle ej kunna försvara värt land. Visserligen Eunda vi det om vi vilja, när vårt land, som är santadt med skärgårdar och är fullt åf bergpss, ekoger, träst, strömmar och vatten samt har försvarspositioner i hvarje backe ych vid hvar å, samt försvaras af ett folk, soma stammar från Europas tappraste krigare, har de bästa sjömän, för icke längesen beherrskade Östersjön, och soma än i dag säert skullo återfå sin gamla krigsduglighet, ora det skoölle behöfves. Men detta värt folks zrigiska lynne, som är vilkeret för vår tillvaro, skall städse och allestädes uppehållas, st mödrarne, af befälet, i skolorna, genom särskilda skrifter och de allmänna tidninvarne, sardt äfven derigenom fosterlandskärsken i splittras åt flera håll och att icke ri folk alltför mycket uppblandas med utändiogar; och altid ha vi ansett såsom vådlig den s, k. liberalismen att så fritt och nsynslöst bortlemna svensk jord och svensk nedborgarerätt åt tusentals utländske män, avilka naturligtvis diupt i sina hjertan städse bibehålla England, Tyskland eller Rysslaud, samt att stundom förtro dem höga befäl, varefter de snart vänja sig att höja tonen. Men må man om vår tolkliga tillvaro ej tillråga blott våra förekräckte stor-husbållare, sm hvilka man med bibela kan säga: Der såer skatt är, der är ock edra hjertan, ty ie tänka alltiör mycket och i otid på sina öfvervallar, brännerier m. Mm. sämt brumma slitför dystert om skatte-nedsättning; nej, må nan i denna föderpeslangets förnämsta och största angelägenhet hellre lita på kärnan al ärt folk, som också har det klaraste förståndet samt det rätta samvetet för Sverige och sem med en mun skall svara: lätom 0ss med hvad uppoffring som helst bara i Guds namn försvara föderneslandet; js, utropet skell bli enigt samt lika manligt som den ädle Klas Flemicgs vid rikets fara fordomdags: Skall jag cckså taga kappan från axlarne och keannan från bordet, så skall fäderneslandet batra sitt! (Forts.) LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Säthorborg, Naima. — Tånint, Des diverses ecoles dans la litterature frangaise. — Karta öfver åteckholm Af topografiska kåren. — Litteraturoch koestnotiser. å då b Naima. Dramatisk dikt af Herman Sätherberg. Detta fantastiska sagospel i fem afdelvingar företer många särdeles vackra partier och synes vara af författaren noga genomfe FT Bs RR RE RK RvR RS RR