Aftonbladet – 2 februari 1871, sida 2

mätet att tälja de enskildes minnen: der måste de ge vika för framtidstankarne. Många lärdomar har denna tafla att gifva oss: af dess ramlande troner må vi lära att ej bländas af folkgunstens irrbloss; krigets fasor lära oss, huru det är stäldt med tidehvarfvets prisade civilisation: vi ha sett humaniteten trampas under fötterna och den, som berömt sig af att vara civilisationens banerförare har gått fram med fräckhet. Men vi ha ej rätt att förtvifla! Frankrike, nu förnedradt och trampadt i stoftet, skall åter höja sig med kraft såsom en elastisk fjeder. Det har fått sina ögon öppnade. De oerhörda ansträngningar, hvaraf det visat sig mäktigt, skola, fastän på krigets valplats fruktlösa, på fredens täflingsplats finna ett mål, som skall åter höja det ötver Tyskland och låta dstta en gång vakna upp ur sitt segerrus. Hvad godt hafva vi då att lära af det förflatna året? Kunna vi blott se bort ifrån krigets fasor, så möter oss ena hög, upplyftande anblick. Tysklands unge män strömma villigt till fanorna, lifvade af tanken på ett enigt Tyskland. Frankrikes söner offra sig lika villigt för fosterjorden. Åfven hos 19 århundradets folk lefver fosterlandskänslan! Må vi såsom frie män, hvilka aldrig burit slafvens ok, väckas deraf! — Frankrike, blödande och hjelplöst, blef lemnadt utan bistånd ef mäktiga grannar: hafva vi väl då någon hjelp att vänta ntifrån i nödens stund? Nej, vi äro öfverlemnade åt oss sjelfve — det är en bevisad sanning. Vi hafva vidare sett den gamia regeln besannas, att folken måste vara fallit rustade, för att kunna föra krig. Slatligen ha vi af de grondsatser, som Tyskland strängt följt, lärt, att hvarje vapenför man måste taga till svärdet. Vår konung har nyligen inför svenska folkets ombud uttalat dessa lärdomar vida bättre och kraftigare, än jag kunnat måtte han ej hafva talat för dötva öron. — Det är en stor, en ädel uppgift, som fosterlandskärleken ålägger oss: låtom oss i känslan deraf, studenter, ynglingar och män, qvinnor och jungfrur, hvilkas hjerta känner djupare, frimodigt höja löftets bägare för — fosterlandet! Skålen för de öfriga nordiska universiteten föreslogs af studentkårens ordf., adjunkten Lang. För universitetets prokansler, biskop Flengburg, och rektor, professor Olde, föreslogs härefter en skål af fil. dr Edv. Lindahbh Med denna skål för akad. föreningens gynnare i allmänhet sammanknöt adjunkten Duner en särskild skål för Lunds stad, såsom föreningens bäste vän, och hvilken hon har att tacka för så mycket. För nordens qvinna föres og stud. A. NorI denstedt en versifierad skål. Sedan härefter ordet förklarats fritt, föreslogos ännu några skålar, bland hvilka vi skola här nämna en af professor grefve Hamilton som, gående ut från den gamla skämtsamma inledningen: M. hrr vi lefva i ett tidehvarf och visande beskaffenheten af den: tid, hvari vi lefva, uti ett högstämdt och med kraft framsagdt tal manade fram tanken på hvad som kräfves för att vårt land icke skall kunna sägas vara hemfallet under Iförsvarslöshetens följder. Han uppmanade de närvarande att alägga ett löfte: att enI hvar efter sin förmåga verka derbän, att då, stunden kommer vårt land ej må befirjas atan förmåga att försvara sig samt. tömde en skål för att vi inom årets sh måtte I bafva säker ntsigt till att ändUgen få vårt försvar ordnadt. Uti samma allvarliga to7.art höll professor Naihorst längre fram på natten, till:svar på en för Alnarps lsudoraksinstitut af dr J. M. Ambrosins föresiagen toast, ett briljant tal, hvari mång, och skarpa sanningar i ett färgrikt språk. lades de unga på sinnet. Under aftonens lopp afsändes från Lund helsningstelegram till Upsale, Kristiania, Helsingfors och Kjöbenhavn, samt ankom hit ett teegram från Upsala studenter, som samlade till nordisk högtid dricka Ee väl-Jgång och sända Er broderligt handsiag. (Efter L. W.) VESTRE RR RSA ERIMR ne