Aftonbladet – 31 januari 1871, sida 3

snart de körande att följa spårvägen, och de behöfva endast vika derur, då spårvagnen kommier, hvilken en god stund förut gifver sig tillkänna genom de å hästarna, hvilka draga densamma, anbragta bjellror. Hinna åkdonen ej vika ur spåret, kan kusken å spårvagnen medelst den derå befintliga bromsen ögonblickligen stoppa densamma. Färdandet i rymliga och elegauta vagnar, fria från skakving och skramlande, det låga priset och den hastighet, hvarmed fortskaftDivgen sker, har snart tillvunnit sig allmänhetens välvilja och förtroende, så att de tunga och obeqväma omnibusarne blifvit undanträngda och antingen upphört eller måst uppsöka nya trafikdelar. De här antydda förhållandena, förut kända i de större amerikanska städer, der spårvägar funnits, hafva till alla delar bekräftats af den erfarenhet, som senare vunnits med hänseende till de spårvägar, som anlagts i flera af Europas större städer, såsom Paris, Berlin, Kjöbenhavn, Hamburg och Wien. Stockholm saknar ännu fördelen af detta billiga och beqväma fortskaffoingssätt, hvartill anledningen väl får sökas i de lätta vattenkommunikationer, vår hufvudstad eger; men om trafiken i följd deraf göres särdeles beqväm under en del af året, kännes bristen så mycket större under de tider af året, då vattenkommunikationerna äro aforutna, oberäknadt att under alla tider af året ett hastigt och billigt fortskaffningsmedel saknas för vissa delar af hufvudstaden, mellan hvilka trafiken är betydlig. Så finnes intet hastigt befordringsmedel för underlättande af rörelsen och samfärdseln mellan öfre delarna af Norrmalm, Kungsbacien, Klara och Kungsholmen eller Ladugårdslandet och sjelfva Staden samt Södermalm. Passagen till och från Djurgården är höst och vår ganska bevärlig i följd af den långa vägen, mörkret och den ofta ruskiga väderleken samt trafiken med Djurgården då nästan afbruten. De här frambållna tördelarne för Stockholm synes oss så obestridliga, att man väl borde besinna sig innan man, för den inbillade olägenhet, som ett spår på Drottvinggatan skulle medföra, genom ett afslag i denna del af förslaget omintetgör hela företaget. Man torde dock böra taga i betraktande att gångtrafiken på Drottninggatan är hufvudsak och att just denna trafik mest underlättas genom spårvagnar. Gatan är visserligen blott 20 fot bred mellan trottoirerna, men då den nu en lång tid trafikerats af de långsamma omnibusarna, som äro jfver 7 fot breda, under det spårvagnarna blott olifva 6 fot breda, så torde dermed vara bevisadt, att den befintliga bredden räcker till ör en dylik trafik. Då denna fråga emelertid är af den beskaffenhet att den endast praktiskt kan afgöras, så synes oss det af Drätselnämnden föreslagna sättet vara det ästa, nemligen att medgifva sökandena att på försök anlägga och trafikera spårvägar vå Drottninggatan under en tid af 3 år, med skyldighet att, derest erfarenheten skulle visa utt hinder deraf uppstå, desamma då måste vorttagas. Ifall sökandena kunna underkata sig detta vilkor så torde risken för komnunen, jemförd med de af företaget uppstående fördelarna, vara ganska liten. Skulle let deremot visa sig, att inga nämnvärda oläsenheter uppstå, så är tydlig fördel för allmäneten att på en af persontrafik så starkt rafikerad gata som Drottninggatan hafva ått ett af nutidens vigtigaste fortskaffningsnedel anbragt.