Aftonbladet – 31 januari 1871, sida 2

delens svikna fredslängtan ej mer vänder sin förbittring mot Frankrike, utan mot Tyskxland! Då Frankrike samlade alla sina krafter till en oerhörd ansträngning, och vid Loire och Somme starka härar bildade sig, då erbjöd Bismarck oss österrikare vänskapshanden. Då Bourbaki började sin flankmarsch, och en invasion i Tyskland ej syntes osannolik, då förstummades de preussiska hotelserna mot alla medlingsförsök från de neutrala, och man medgaf från B rlin att Svartahafs-konferensen kunde sysselsätta sig med fredsfrågan. Knappt var Le Mans taget och Bourbaki tillbakakastad, förrän Berlintelegrafen meddelade det öfverraskade Europa: Grefve Bernstorff hade befallving att lemna konferensen, så snart der talades om fred och den franske utrikesministern vägrades lejdebref till konferensen. Då Faidherbes erme var krossad och Trochus sista u:fall misslyckats, offentliggjordes svaret af den 16. Preussen eger makt att icke blott stöta det kalla jernet i mots åndarens hjerta, utan ock att vrida omkring det i säret; men icke banar man väg för den i kejsarproklamationen utlofvade varaktiga freden dermed, att man öfverhopar den besegrade fienden med hån och underkastar honom alla möjliga moraliska tortyrer. Efter ett sådant Preussens förfarande kan freden endast bli ett vapenstillestånd, en kort af utmattningen framtvungen paus. Preussen eger nu äfven maktnog att förakta de neutralas varning och att håna folkens medkäns.a, som från segraren alltmer vänder sig till det i stoftet trampade Frankrikes olycka. BSlående på sitt skarpa svärd, må det skratta åt det från alla håll skallande ropet efter fred, må det rycka på axlarne, om ej blott i Frankrike, utan äfven i England och Italien hatets flod sväller till en mäktig ström. Men fast står ännu alltjemnt, att öfvermodet under segern slutligen förstört segrens frukter. Ingen krigsära, intet förvärf af land och folk väger så tungt som förlusten af de sympatier, som en gång genom den tyska sakens rättvisa tvungos att ställa sig på Tysklands sida. Liksom nu Bismarck, så lade äf:en en gång den förste Napoleon vid Tilsitfredens afslutning bånet till fiendens olycka; liksom nu Bismarck, så tålde en gång den förste Napoleon ingen inblandning af de neutrala till förmån för freden. Men hka litet som den rättvisa, som vid revolutionskrigens början varit på fransmännens sida, kunde hindra att en katarakt af folkbat förkrossande störtade ned öfver det öfvermodiga Frankrike, lika litet skulle, om Tysklands herrskare ej snart vänder om till den gammaltyska dygder, hofsamhet i medgången, ett ödesdigert omslag af Tysklands lycka kunna afvändas. Svagare än någonsin vore det nya riket, om det vore kringflutet af folkhatets ocean, om det tvunge äfven sina trogna vänner att öfvergå på fiendernas sida. Att alla de slag på sleg följande olyckor, som drabbat de af honom organiserde armeerna, skola gått Gambetta djupt till sinnes, kunna vi lätt tänka oss; hans mod hade de dock ej nedslagit. Åtminstone visar sig intet tecken dertill i hans uppträdande i Lille. Deremot synas underrättelserna från Paris om stilleståndet och kapitulationen gripit honom på det våldsammaste. Hans vänner, berättas det i ett telegram, frukta för hans förstånd. Han har dock, som de andra regeringsledamöterna i Bordeaux, fogat sig efter Parisregeringens beslut och afböjt uppmaningar att sätta sig i spetsen för ett fortsatt försvarskrig. Då hans stora roll under dessa månader såsom den sammanhållande och organiserande kraften i nationalförsvaret sannolikt nu är utspelt, skall det säkerligen intressera läsaren att erfara något närmare om hans uppträdande i Lille, dit han, som bekant, etter Faidherbes nederlag hastade för att ordna försvaret af denna vigtiga punkt. En korrespondent skrifver härifrån till Independance den 22 Jan.: Jag har i går sett Gambetta för första gången sedan 1869, då han kom hit för att försvara Progres du Nord i ett tryckfrihetsmål. Jag har funnit honom vid bättre helsa och krafter än förr. Den starka själen har meddelat åt den nu icke mer svaga kroppen en del af sitt eget öfverflöd på lifskraft. Deremot bär hans mycket mörka hår spår af hans arbeten och mödor. Det är ymnigt: uppblandadt med hvita strån. Hans ansigtsdrag ha blifvit kraftigare, med ett ord: jag lemnade honom som en Desmoulins och återfinner honom som en Mirabeau. Han anlände i går omkring kl. 2 med ett snälltåg öfver Calais och Huzebrouch från Boulogne, dit han kommit med krigsångfartyget VHirondelle. Så fort han stigit af igenkände man honom, helsade honom med bifallsrop och följde efter honom. Knappast var han i prefekturen förrän mängden trängde sig utanför skranket och fordrade, att han skulle visa sig på balkongen. Beredvilligt efterkom han denna begäran och höll ett tal, som framkallade ändlösa hurrarop. På aftonen infann sig municipalrådet för att försäkra honom om sin pligttrohet. I dag på morgonen omkring kl. 12 10 samlade sig sjelfmant en stor hop på vapenplatsen och gatan Esquernoise och begaf sig i massa till prefekturen. Portarne stodo öppna. Hvar och en som kunde gick in. Desse lycklige 5 å 600 till antalet trängde såsom en ström in i ett af hotellets gallerier, der Gambetta befann sig. Så snart bifallsropen tilläto det höll en af ledarne för det demokratiska partiet i Lille, Verguin, ett varmt välkomsttal. Gambetta svarade med ett tal, hvarur vi ätergifva några utdrag. Republiken, sade han, skall icke blifva sina stora traditioner otrogen. Hon skall inom landet och i utlandet trotsa de brottsRs Pn PRIS SR a