Aftonbladet – 26 januari 1871, sida 3

sig hvarför — när eljest alla landets inbyggare ;behöfva underkasta sig betydliga nya bördor för försvaret, hvilket de ock säkerligen med glädje skola göra, derest de äro förvissade om klok användning — man frågar sig, säger jag, hvarför då konungen och det kungliga huset allena skola Anses fritagna från denna medborgerliga pligt. Men frågar sig, om sålunda det intresse, som kräfiver de nya uppoffringarne, väl är ett intresse för ! daglönaren, men ej för innehafvaren af ett furstligt apanage; att så skulle förhålla sig, har man så mycket svårare att fatta, som det väl ändock, uppriktigt att tala, måste erkännas att ett folk lättare kt umbära ett kungligt hus, än tvärtom. Man frågar sig, med ett ord, om den mycket omtalade och besjungna solidariteten mellan ett folk och dess dynasti, detta att dela Jjuft och ledt, endast är ett historiskt minne af någonting som varit, men nu ej får tagas mera på allvar, än an, dra poetiska högtidsfraser. ! Men, som redan är sagdt, min afsigt är ej att iogå på budgetens enskildheter. I stället önskade jag begagna detta tillfälle till några betraktelser af allmännare syfte. Sådant har redan blifvit j praxis och, skulle jag tro, af goda skäl: både rejgeriog och riksdag äro så fördjupade i detaljer, att man ej å någondera sidan torde ha anledning att försumma ett tjenligt tillfälle att från enskildheterna någon gång återgå till en blick på det ,hela. af vår politik och vårt samhällslif. Dertill ;torde vara så mycket mera skäl, som ett annat ; tillfälle, hvilket kunde formelt synas mera passande, nemligen behandlingen af konstitutionsutskottets dechargebetänkande, vanligen — och , detta måhända äfven af andra skäl, än blotta fråni varon af anmärkningsanledningar — föga erbjuder reella uppslag till en förhandling, motsvarande andra parlamenters adressdebatt. Jag kan föröfrigt från dagens förhandlingar till stöd åberopa I det föredöme, som gifvits af representanten från Wenersborg, som anställt undersökningar rörande luftens beskaffenhet i riksdagens kamrar. Då han beklagligtvis, ehuru dertill vida mer befogad än än jag, ej ansett sig böra utsträcka sin undersöki ning till luften i en tredje kammare, nemligen den ; kungliga rådskammaren, beder jag att få fortsätta der han, i min tanke för tidigt, afbröt sina betraktelser. Mer än någonsin torde i detta ögonblick, under intrycket af tidshändelserna, den önskan synas befogad att vinna klarhet öfver den ledande tantan 1 regeringens politik, samt i den mån, man een sÖmtaton 2 ttala falkata i dertill må kunna anses Deratvugau, uvsma. -stämning, dess åsigter, farhågor och förhoppningar. Få lära minnas någon tidpunkt, då i vårt land regering och representation mött hvarandra ! under så allvarsfälla förhållanden. Sedan ett halft) år tillbaka uppföres i hjertat af vår verldsdel en i rogedj söm, om någonsin någon, bör hafva uppfylit det åhäamål, Som den samle filosofen angaf ; såsom det diktade sorgespelets uppgiit, av H5ligen rena åskådarens känslor genom medlidande och förfäran. Att den rastlöst fortgående odling, öfver hvilken vår samtid är stolt, ej i sig innesluter äfven ett framåtskridande i internationelt rättstillstånd och folkens förbrödring; et eröfringölystnaden lefrer vd Hka kräft 1 vårt sekel, som för årbundraden öedän: att traktaters helgd numera är ett tomt ord, och det stöd, de fordom egde i den europeiska jemnvigtsprincipen, förmultnadt; att de små folken ej bga någöt annat värn, att förlita sig till, än sin bgön kraft och dehb, äe i sämmänslutningSi med. sina fränder kunna vinna, det är den lärdom, skrifI ven med eld och blod, som händelserna påtvinga oss, och det är icke i det trygga medvetandet att hafva gjort hvad vi bort, som vi förnimma denna varning, : 1 I ch far . Jag skulle mycket misstaga mig och jag skulle i mycket beklaga, om ej nutidshändelserna hos dej politiskt tänkan e i vårt land någorlunda allmänt regikallat que befästa insigten om vigten af en verkligt lelatide fegetins: För bgen Ael långt före detta öfvertygad om, att en regerings räwvvå uppgift är att ledande gå i spetsen för representationens och folkets arbete, kan jag ej annat tro än att man under tider som dessa måste allmänt) bebjerta vigten af enhet, sammarchållning och kraft i i hela det offentliga lifvet och på samma gång i inse, att detta ej kan viunas med mindre regerins gen från en inera passiv och afvaktande hållning öfvergår till att sjelf gripa en god del af de initistiver, söm bu tyckas vara helt och hållet öfver: låtna åt representatiotiep, mön söm der. framkom :! ma stundom för litet förberedda, alltid i en sådär i: mängd samtidigt att de liksom tränga ihjäl hvar-: andra, och dessutom, genom sjelfva bristen på j samverkan mellan representationen och dess afdel-l: ningar å ena samt vederbörande ministrar å andra i sidan, ibland trots bästa öemödänge Ikeom på I förhand dömda att förolyckas. Utan detta kan ej) j undvikas, att mycket arbete går förloradt, och: denna resuitatlöshet återverkar förlamande på ji! sipnena. Med några exempel må det sagda förtydligas. j Det torde ej vara något öfverdrifvet uttryck, !: om jag säger, att man haft Jat att af regerin en I vänta ett inilialiv till ordhande äf vår Cissenter-:! lagstiftning, som är i sitt nuvarande skick en olycka för många svenske medborgare och en skam i: för vårt land. Riksdagen har i detta ärende gjort hvad den förmått: jag erinrar om skrifvelsen af li 13 Maj 1869 med en af riksdagen antagen författ: ning ängående främthande trosbekännare och de!1 ras religionsöfning. Att K. M:t, efter iokemtande lj; af högsta domstolens yttraiide, den 16 Növ. s. å. li förklarade detta förslag böra förfalla, kan — i be1 traktande af det intresse för en reform af detta j syfte, som åtminstone tvenne af konungens dåvaI rande rådgifvare vid ärendets behandling i rike-f dagen tillkännagåfvo — svårligen antagas innebära 4 ett ogillande af sjelfva tendensen eller ett underj4 kännande af behofvet. Man hade derför väntat : från regeriovgen ett nytt förslag, deri de stöteste!1 nar vore undvikna, som hindrat den af riksdagen utarbetade lagen3 stadfästelse; men man har väntat förgäfves, och trontalet för några dagar sedan j: gifver ej anledning att hoppas på denna berätti-i gade önskans uppfylielse. j Vidare har man tyckt sig finna, att de många : och rätt dyra komiteer, som tillsättas för att liksom undangöra grofarbetet och sålunda lätta den ! af löpande ärenden alltför mycket öfverhopade regeringens verksamhet, nog mycket få fungera såj4 som ett slags officiella begrafningsbyråer, dit det 4 ena ärendet efter det andra hänvisas, för att in-1 vaggas i hvila, ju långvarigare desto bättre. Må l1 hända kunde, åtminstone i vissa fall, såväl komi-4c teernas arbete som detta nog långt drifna så kallade vederbörandes hörande, inskränkas, båda inom något mindre tidrymder, det senare äfven i annat afseende inom trängre gränser; och säkerligen är det önpskvärdt, såvida icke förtroendet till hela komite-väsendet skall upphöra, att ej de färdiga komit-arbetena under åratal glömmas bort. Huruledes vigtiga frågor, hrarpå riksdagen fäst K. M:ts uppmärksamhet, få för långliga tider somna in, kan hvar och en inhemta af de justitieombudsmannens berättelser åtföljande förteckningar. pÅrendet har — så lyder det stående uttrycket — ej sedan sist afgifna förteckning undergått vidare behbandling,. Det är liksom en vallmodoft strömmade en till mötes, när man hör denna bekännelse gång efter anpan upprepas om ärenden, ; som för 10, 12 år, kanske längre tid, sedan bragts ; ÅA bane genom skrifvelser från riksdagen. E Man anför ofta, såsom förklaringsgrund för rejs geringens initiativlöshet, det öfverväldigande bejs etyret med löpande ärenden. Det borde derför! ( kunna förutsättas, att hon sjelf skulle finnas be-;s nägen att göra sig af med onödiga, men tids-!n ödande bestyr, men det ser ej så ut. Såsom karakteristiskt i detta hänseende ber iarv att få nåMn mc Hi HA ed fe för På RR TA an bg KR Fr