Aftonbladet – 26 januari 1871, sida 3

RIKSDAGEN, Sammanträde den 23 Jan. Andra kammaren. Öfverläggningen om statsverkspropositionen; (Förls. från gårdagsbl.) Statsrådet frih. Leijonhufvud. Det hade af ei talare blifvit sagdt, att det varit bättre om K. M: icke begärt mera till försvarsverkets ordnande, är som oundgängligen erfordrades, emedan ban di icke behöft föreslå upptagandet af ett nytt lån Förhållandet är emellertid, att K. M:t icke äska mera, än som kräfves af det oafvisligaste behof ty det är intet tvifvel underkastadt, att det är er omöjlighet medelst det föreslagna lånet sätta ös: i verkligt krigstillstånd. Det räcker hemligeh en dest till de första förberedelserna. Lånet blir er nödvändighet, då det är omöjligt att med de van liga tillgångarne anskaffa erforderligt antal kano ner och gevär, än mindre med dem utföra de nöd vändiga befästningsarbetena. Den första talarens påstående, att någon plan för befästningsväsende irom vårt land icke finnes, vore oriktigt, ty en så dan har funnits och följts alltsedan 1819, ehuru : densamma icke varit utstakad någon depöt elle några befästningar för Norrland. Byggandet af er artillerikasern i Stockholm har länge stått på dag. ordningen och erfarenheten bar visat, att det är omöjligt hålla en trupp i ordning eller rätt vårdg och sköta den, såframt den ligger kringspridd Den af en talare gjorda anmärkningen, att de tacherade fästen måste byggas, vore fuilt riktig men bombfria hvalf äro icke derföre mindre nödvändiga. Hr Jöns Pehrsson bar talat om fördelarne af att beväringen tillätes sjelf hålla sig kläder. En sådan rättighet eger den redan, ehuru den gällan begagnas. Grefve Sparre har gjort anmärkning mot det enligt bans tanke alltför höga portionspriset vid garnisonsregementena och jemfört det med priset vid de preussiska regementena. Jag känner icke dessa priser, men vill påminna mig att orsaken, hvarföre portionspriset höjdes vid våra garnigonpsregementen, var dels klagomål öfver den otillräckliga mathållningen, dels önskan att så mycket som möjligt draga soldaten från det skadliga kroglifvet. Samme talare har anmärkt, att anslaget till gevär vore för högt tillaget, då det är omöjligt att inom vårt land tiliverka mera än cirka 40,000 gevär årligen. Min öfvertygelse är, att, blott medel finnas, det nödiga antalet gevär skall kunna åstadkommas på relativt kort tid. Statsrådet Bergström tänkte icke fråga grefve Sparre hvad han vill, ty det vore att handla in. diskret, men trodde sig hafva funnit att hr grefven vid sin utförliga granskning af K. M:ts proposition sett mest på hvad som underlätits, likasom att han, då han föreslagit indragning af en mängd tjenster, gått något för häftigt tillväga. Dessutom borde han komma ihåg att tjenstemän med fullmakter icke kunna godtyckligt afskedas. Huruvida tjenstemännen inom justitiedepartementet voro umbärliga, ville talaren icke yttra sig om, men trodde, att mänga funnos i kammaren, som ansågo att äfven landshöfdingarne voro. det. Om hr grefven bade gecomläst trafikstyrelsens berättelse för år 1869, skulle han hafva funnit, att utgifterna understigit den beräknade staten med 446,191 rdr 11 öre. Byggnadsstyrelsen måste talaren taga i försvar, ty icke kunde man gerna tillvita den såsom eit fel, att den framkommit med en byggnadsplan, som är billigare än en föregående, isynpnerhet som den billigare planen afser en jernväg, I många afseenden mindre god än den först föreslagna. Den dyrare planen grundade sig föröfrigt på en första undersökning, och hvar man vet, att en sådan aldrig blir fullt tillförlitlig. Tal. kunde således icke i denna omständighet fiona någon anledning stt uttala en förkastelsedom öfver jernvägsbyggnadsstyrelsen. Hr Hedin. Då jag anhåller att få med några ord ledsaga statsverkspropositionen på dess väg ill statsutskottet, har jag det nöjet att anknyta dem till hvad den ärade representanten från Wenersborg anfört. Visserligen kan jag ej åtaga mig att uppehålla munterheten vid det gradtal, dit han bragt den, men i stället skall jag naturligtvis ej tala ett ord om mig sjelf. Det är ej för att inlåta mig på enskildheter i de föreslagna utgifterna, jag bedt om ordet. Endast ett par allmänna anmärkningar om regeringens budgetförtag vill jag ej tillbakahålla, nemligen att man ej itan öfverraskning funnit, att regeringen, då bon sår att uppfordra folket till storartade kraftansträvgniogar för, hvad man med rätta kallat, den stora fosterändska frågans lösning, hvarken anett sig böra ur sitt utgiftsförslag utesluta nya unslagsfordringar, som icke äro af någon tränsande vigt, ej helier försökt att re indragingar å gamla utgiftsposter bereda tillgång till ågon del af de oerhörda summor, som till förwvarsverkets iståndsättande kräfvas. I förra hänseendet ådrager det sig synnerlig ippmärksamhet att man utöfver behofvet för relan beslutna stambanors fortsättning, äfven äskat vetydliga medel tiil understödjande af enskilda ernvägsföretag, hvilket tilläfventyrs denna gång Så mycket mindre bort ifrågakomma, som det — vafsedt den finansiella sidan af saken — för förvarsfrågans lyckosamma behandling å riksdagen väl kunde behöfvas, att man i största möjliga nåtto undveke jernvägsstridernas välbekanta inlytelser; — K. M:ts välvilliga erbjudande att itaga sig allena skiljedomen mellan de täflande ernvägsintressena torde väl nemligen på förhand unna räknas till de fromma önskningarnas antal. I senare afseendet åter, eller hvad angår inIragningar å gamla utgiftsposter, så är det ej lott min mening, att åtminstone på ett par hufvudtitlar minskning bort föreslås, nemligen å den örsta och tredje. Vidkommande den både onytiga och Jöjliga hurabug, hvartill en stor del af inslagen å tredje hufvudtiteln åtgår, tår jag inom cort ytira mig 1 särskild motion röraude detta imne. Om den första ett par ord. Mån frågar