Aftonbladet – 23 januari 1871, sida 3

Bör och kan svenska folket försvara sig? (Ur Krigstetensk.-akad. Tidskrif!.) Ja! svenska folket både bör och kan försvara sig och skall nog med Guds makt så göra, om och då så behötves. Derom äro vi ör vår del fullkomligt öfvertygade; och det är derföre ej någat tvifvel hvarken om svenska folkets pligt i detta hänseende elier om dess förmåga, som menat oss att söka besvara den här framkastade frågan, utan det är endast för att bemöta de inkast, som från en och annan möjligen kucna framställas emot det obetingade ja, med hvilket vi utan tvekan börjat denna art:kel. Vi bedja då att i afseende på besvarandet af den första delen af frågan få hänrisa til Danmarks föredöaie, emedan detta: bör efter kriget 1864 derstädes mycket vidlyftigt behandades, i det att flere framkommo med det påståendet, att Danmark, sedan det blifvit förmingkadt genom Wienerfreden, borde afväpna, alldensturd den krigsmakt, detta land kunde uppsätta, dock icke kunde blifva så stor, att den förmådde värna statens integritet och sjelfstäcdighet mot dess mäktige granne i söder, seedan denne numera skaffat sig en flotta, som var den danska öfverlägsen, och som uti ett tillkommande : krig med lätthet borde kunna förbiodra den danska krigsmaktens fria användande uti hvilken som helst af de många genom vatten skilda delar, af hvilka detta land består. Vi anse oss äfven dervid manads att utur Tidskrift for Krigsvasen för 1865 (1:a häftet) anföra hvad en förtatture i detta hänseende yttrar uti en artikel benämnd: Bör Danmark afvebne, emedan vi till alla delsr instämma med honom, cch emedan vi sjelfva icke förmå att gifva bättre uttryck åt våra tankar. Den lyder som följer: : Det påstzendet, att en krigsmskt, som icke förmår häfda statens integritet och sjelfständignet. icke r otsvarar sin kestämmelse, är, efter vår merzing, obetiogadt falskt. Vore det riktigt, så borde hvarje stat, hvars krigsmakt blott en enda gång visade sig oförmögen dertill, efter denna enda gång genast fälla dödsdomen öfver och afskaffa den; ja, alla stater af andra eller tredje ordningen, som på förhand kunde säga sig sjelfva, att de efter all sannolikhet komme att duka under i kampen med biott en af stormakterna, borde då helt och hållet afväpna samt inbesp:ra de summor, de hittills användt på ett så ändamålslöst verktyg, som en rindre krigsmakt, för stt använda dem på ett för staten icera nyttigt och gagnande sätt. Men sker detta pågonstädes elter bar det någonsin skett? Historien kan icka nämna ni gon stat, ja icke en gång något samfund af vildar, som icke kände sjelfbevarelsedrift, som icke egde saamegen Persovlighed, at jo de vesenligste Kjenden e ker i denne verse dem hellige og dyrebares, som icke var redo att strida på lif och död för dennaa sin heliga och dyrbara egendom, för sia tillvaro och oafhänvgighet, som icke hellre villa falla med ära i öppen strid; än långsamt låta pina sig till döds under främmanrde träldomsok, och som icke just af dessa skäl efter förmåga underhöll en krigsmakt, oafsedt om andra stater törmådde hälla en betydligt större. Ingenstädes finna vi en stat, som har a:väppat, hvarken utaf fruktan för att reta sina fiender eller i förtroende dertill, att dessa ville vara nog ädelmodiga att icke anfalla den värnlöse; månne man icke häroti kan s en fingervisning om, att det ligger något oriktigt i sjelfva tanken, att en stat, bör aiväp. na, och något opraktiskt uti dess utförande Saken förhåller sig nemligen rå, att en krigs makt hvarken har eller kan hafva: den be stämmölsen, att under alla förhållanden en