Aftonbladet – 23 januari 1871, sida 2

glans. Då men ser detta uttryck i en persons ögon, kan man vara viss på att det betecknar en hemlig sorg. Hans blick föll på Roland och måhända var det något hos den lävgå resliga gestalten, det godmodiga uttrycket i de välbildade anletsdragen, som återkallade ett minne för mr Ollivera. Är det en slägting till familjen Yorko i Helstonleigh?. Jag är sjelf en Yorke från Helstonleigh, svarade Roland, men ie bar ej varit der sedan jag for till Port Natal för omkring gja år sedan. Känner pi dem, mr Ollivera? Jag käcner något till pastorn, William Yorke, men.. Jaså, han!, afbröt Roland, jo, det är just en ljus pojke, eller hur? Anmärkningen påminde alltför mycket om en skolgosses uppblossande harm, tör att ej aflocka mr Ollivera ett svagt småleende. Bill Yorke. bar sig åt som en feg stackare en gång och jag har inte glömt det. Hade jag kommit hem från Port Natalsom millionär och åkt omkring derbemmaå med spann och eget ekipage, så skulle han nog ha fått höra af mig. Mr Ollivera sade några artiga ord om att ban hoppades få fortsätta Rolands bekantskap och tog farväl. Plötsligt erinrade Roland sig göromålen på byrån och nu bar det af i fall rart: Utan att uppehålla sig förrän han nådde porten hos: Grsatorex Greatorex, höll han på att springa omkull en liten flicka som jast ämnade sig utderiftån. Roland hejdade sig för att be om ursäkt, men orden dogo på hans läppsr och han stod ett ögonblick stum, med stirrande blickar. Tvenne fruntimmer stodo samtalande i förgt och vände sig omsvid: bullret: I den ena äf. dem, en tog Vacker flicka, tyckte Rö