Aftonbladet – 23 januari 1871, sida 2

de tinderhandlingar som förts rörande Frank-J: rikes deltagande i London-konferensen. Afl detta cirkulär som nu meddelas af JöuFnal officiel, ser man, att man både i Bordeaux och Paris ansett, att den provisoriska rege-j. ringen ej borde afslå en inbjudning, om en sådan sändes henne; och att Gambetta i en depesch af den 31 Dec. uppmanat Favreatt bereda sig att afresa till London, om England skaffade honom ett lejdebref, Lord Granvilles ihbjudning, som är daterad den 29 Dec., men först den 10 Jan. på aftönen ingick till Paris, är stäld till Jules Favre såsom den hvilken af delegationen i Bordeaux blifvit föreslagen till Frankrikes representant. Med anledning af denna inbjudning yttrar nu Favre i sitt cirkalär: Regeringen kunde ej utan att afstå från Frankrikes rättigheter afvisa en inbjudning som hon erhållit i dess namn. : Visserligen kunde man invända, att ögonblicket är för Frankrike föga gynnsamt till en diskussion om Svarta hafvets neutralitet. Men just derför att det i detta Caedigra ögonblick allena kämpar för sin ära och sin tillvaro, får det af de enropeiska kabinetterna hos den franska republiken tagna officiella steget en särskilt betydelse. Det är omsider en början till att göra oss rättvisa, en förpligtelse som ej kan tagas tillbaka. Derigenom sanktioneras med den offentliga rättens auktoritet den skedda regementsförändringen, och den trots sins blessyrer fria nationen framträder 3 en skådeplats der verldens öde afgöreg, i åsynen af den ledare som störtat henne i olycka och de pretendenter som gerna skulle vilja förfoga öfver henne. Hvem känner dessutom ej, att Frankrike, när det får tillträde till det möte der Enropas representanter äro samlade, har en obestridlig rätt att der böja sin stämma? Hvem skall kunna hindra det, när det, stödjande sig på rättvisans eviga reglor, vill försvara de grundsatser som garantera dess oafhängighet och dess värdighet? Det skall ej uppgifva någon af dem. Vårt program är ej förändradt, och Europa som inbjuder honom som uppstält det vet mycket väl, att det är hans pligt och hans afsigt att vidhålla det. et var elitså ingenting att betänka sig på, och regeringen skulle ha begått ett stort tel, om hon -afalagit det-gjorda anbudet. Men å samma gång hon erkände detta hade hon insett att utrikesministern ej kunde utan mycket trängande skäl lemna Paris under det bombardement fienden riktar mot staden. I åtta dagar har pu öfverbefälhafvaren för den preussiska armen, utan att förut ha varnat den civila befolkningen och de neutrala, ötveröst våra byggnader med sina mördande projektilet. Det vill synas som han företrädesvis valt våra sjokhus, våra skolor, våra kyrkor och våra ambulenser till mål. Qvinnor ha blifvit dödade i sina sävgar, barn i sina mödrars armar och under sina lärares ögon, i går följde vi till deras sista bostad fem små likkistor med unga elever som blifvit krossade af en 99 kilogrammers granat. Den kyrka der deras jordiska qvarlefvor välde af presten vitnade med sina natten till samma dag uppslitna murar om de anfallandes raseri. Jag vet i huru länge detta omenskliga mördande skall fortfara. Uten gagn för anfal!et äro de endast en förstörelseoch mordgerning ämnad att utbreda skräck. Vår tappra befoikving i Paris känner sitt mod växa med faran. — Fast, uppbragt, bestämd, harmas hor, men böjer sig icke. Hon är mer än någonsin redo att kämpa och segta, och vi äro redo med henue. Jag kan ej tänka på att i devna kris lemna henne. Måhända skola våra till Europa riktade protester, måhänds skall protesten från de härvarande medleminarna af den diplomatiska kåren snart göra slut derpå. Tilldess skall. England inse, att min plats är bland wina. medborgare; Detta har jag i mitt svar sagt Storbritanniens utrikesminister. I detta svar framhåller Favre de svårigheter som ställa sig i vägen för hans afresa från Paris; han tillkännager att Bismarck ännu ej särdt honom något lejdebref, och depeschen slutär derefter med följande ord: Så snart jag bekommit ett sådant och stälivingen i Paris tillåter mig det, skall jag begifva mig till London, på förhand förvissad att jag ej förgäfves skall å min regerings vägnar åberopa de rätteas och moralens grundsatser gom Europa har så stort intresse ni att skaffa aktning. Den protest, som den diplomatiska kåren i Paris den 15 dennes lät tillstälia grefve Bismarck och som meddelas i Journal officiel, slutar sålunda: Undertecknade fordra enbäpist att mått och steg skola i öfverensstämmelse med folkrättens grundsatser och plägseder vidtagas till skydd för dem och fGeras egendotmp, Protesten var undertecknad af Kern, Adelsvärd, Moitke-Hvitfeldt, Beyens, Zoylen, Washburne, Husny pascha; Rothschild, den ryske generalkonsuln Volkerssobn och den italienske generalkonsuln Cernutti. På denna protest har nu Bismarck aflåtit följande svar, stäldt till schweiziska sändebudet, hr Kern: . Den 17 dennes bi:kom jag i Versailles en skrifvelse, hvari det med åberopande affolkrätten begäres, att jag hos de miiitära auktoriteterna skalle utverka, ätt det måtte tilllitas undertecknarnes landsirän ett under belägringen bringa sig och sia egndom i säkerbet. Jag beklagar, att jag icke kan öfvertyga mig om, att denna reklamation stöder fig på folkrätten. Ovanliga och i sitt elg0 encamme ätcärder ha mäst vidtavas för