Aftonbladet – 14 januari 1871, sida 3

HBIGET. Mont Avrons utrymmande. Neue freie Presses särskilde korrespondont i Paris skrifver derifrån den 30 Dec.: Hela dagen i ända fortfor beskjutningen med utomordentlig häftighet, ända ned i grunden ska kande husen i förstäderna och kommande fönster rutorsa att skallra ända in i medelpunkten af det belägrade Paris. Men Paris har vant sig dervid såsom det tyckes; litet mer eller mindre larm fö mår ej på alltför märkbart sätt störa det i dess lugn. Gatorna voro såsom vanligt uppfyllda af menniskor, som sågo mer frusna ut än upptagna af göromål, och på hvilka den bitande kölden be: stämdt gjorde mer intryck än kanonernas dån. Här och der på boulevarderna diskuterade dock i går afton medborgare med händerna i fickorna och pväsan tillspillogifven för blåsten utrymningen af Avron-platån. För första gången hörde jag då Trochu offentligt angripas, utan att likväl dessa angrepp ådrogo den, från hvilken de kommo, ök natnet preussare eller bonapartist, två ord som i parisarnes mun äro liktydiga. Om man den 2 Dec. ansåg det löna mödan att borttaga denna ställning, hette det, så behöfver man just icke vara någon stor taktiker för att deraf draga den slutsatsen, att det äfven lönade mödan att behålla den. I tjugufem dagar borde man ha öppnat löpgrafvar och byggt bombfasta kasematter. En sak är dock ännu. bedröfligare än Avron-platåns utrymning: det är general Schmitzs berättelse, som förklarar den. Författaren af denna berättelse åtnöjer sig ej med att antyda, att man här bar ett nytt Bourget och att Trochus plan hittills tyckes bestå i att med stora uppoffringar af blod eröfra en position för att ej befästa sig der och vid första anfall af preussarne uppgifva den. Af hvad skäl, frågade man, roar herr Schmitz sig med att konstatera, att våra kanoner äro mindre kraftiga än de Kruppska ? Om detta är rätta sättet att lugna Paris, huru skulle han då bete sig för att oroa det? Trots detta olämpliga språk har det dock icke lyckats herr Schmitz att rubba befolkningens förtroende till nationalförsvarsstyrelsen och ännu mindre det, som hon sätter till sig sjelf. Beslutet att försvara sig till det yttersta tyckes vara oåterkalleligen fattadt, och besättandet af ett eller till och med två fästen af fienden skulle ingalunda vara egnadt att medföra en kapitulation. Af alia berättelser visar det sig, att poieionen vid Avron icke längre var möjlig att behålla. Sedan den 23 Nov. på morgonen hade tolf nya batterier, alla bestående af kanoner med stor skottvidd, blifvit demaskerade. De i Raincy och så till sägandes i denna bys hus uppställda batterierna bildade liksom tre våningar öfver hvarandra; då de sköto, såg det ut, som om man hade enby framför, ur hvars alla skorstenar det på en gång rök. Vid nattens inbrott blef kanonaden rentaf ursinnig. Hela platån var bokstafligen öfversvämmad med, granater, af hvilka många hade mycket större kaliber än dagen förut. Äfven kanönernas skottvidd var större, och slutligen var det lätt att öfvertyga sig, att fienden fått märkbart bättre sigte på sitt mål. Projektilerna förirrade gig icke längre ut på fälten; de exploderade nästan alla i löpgrafvärne och i närheten af kanonemplacementerna. Ju längre natten framskred, desto häftigare blef den preussiska elden: På den frauska sidan sak tade elden i början något af, upphörde derefter plötsligt alldeles, och kl. 10 framförde en af ge neral Trochus adjutanter befalining att utrymma plateaun, men icke låta fienden märka det. Utan att förlora ett enda ögonblick, lyftes kanonerna ned från lavetterva gamt lastades packningen på trossvagnarne och materielen på ammunitionskärrorna. Alla dessa göromål voro högst svåra emedan de måste verkställas i det fullkomligaste mörker. Sittande i ett hus: hvars tak var bortskjutet, ledde Trochu de mångfaldiga olika förberedelserna. Kl. 2 på morgonen var allt färdigt. Det stora tåget kunde börja att sätta sig i rörelse. Det var icke något lätt arbete att utan ljus släpa de jättestora marinkanonerna utför den så branta sluttningen mot Rosny och genast uppför backen igen. Glanskisen hade förvandlat sluttningen till en riktig kälkbacke; ända till klockan 4 gick allt efter önskan; men: våra kanoners tystnad hade dock slutligen väckt fiendens misstankar. På vinst och förlust utsände han granater mot höjdsluttningen vid Rosny och rot sjelfva fästet; teten af kolonnen steg. med säkra steg uppför backen och heia vagnsraden följde efter genom byn. De flesta granaterna sköto i början bom; men snart slogo de ned bland hästarne och sårade kuskarne; nu uppstod ett oredigt virrvarr af fordon. Återskenet från snön hade uten tvifvel förvissat fienden om riktigheten af hans förmodan, ty han fortsatte elden med förnyadt eftertryck; ett ögonblick sväfvade konvojerna i stor fara De icke skadade vagnarne körde före dem, hvilkas hästar träffats af elden; i nödfall lenmade man vägen och tvang anspannet att släpa bort kanonerna midt isnön och tvärs öfver fölten. Soldaterna grepo tag i hjulekrarne utan att bry sig om granaterna som gu