Aftonbladet – 14 januari 1871, sida 3

melse att vara religiösa, sedliga bildningsanstalte som den att vara vetenskapliga. Nödgas man nt också erkänna, att detta icke varit fallet, så bö dock sanningsepvligt tilläggas, att dessa universite icke kunna vara det ena i samma mening som de andra. Den direkta och egentliga uppfostran till hör nermligen familjen, skolan och kyrkan, mel icke universitetet, och redan den välkända oc gamla benämningen plibertas academica ger el erinring derom, att studenten förklaras royndig och eger att inom lagens gränser sköta sig sjelf Vanskligheten deraf är onekligen mycket sto isynnerhet under den andliga jäsningsprocess, hvilken han befinner sig; men icke destomindre måste af lätt begripliga skäl försök just här gö ras, äfven med fara att någon gång misslyckas. Man klagade fordomdags öfver, att denna liber tas, den akademiska friheten urartat till ett slags burschlif, hvars njutningar voro krasgsa, och hvars begrepp voro vilda. I våra dagar hör dylikt lyck ligtvis endast till de sällsynta undantagen, ty er stor hyfsning i seder och bruk har inträdt, om hvilken hvarje svensk man af bjertat önskar at den också måtte vara ett verkligt uttryck för er stegrad inre förädling. Dermed må mnu förhålls sig huru som helst, så är det fullt visst, att der lydnad, ordentlighet och de öfriga egenskaper, som böra utgöra en studentkårs prydnad, hvarken kunns genom akademiska disciplinäråtgärder framkallas eller ens i det yttre upprätthållas. Nej, mine herrar, I skolen sjelfve veta att förvara och förkofra hemmens bästa traditioner genom att fortfarande ösa ur den källa, ur hvilken själen i alla åldrar hemtar helsa, och derjemte öfva strängt kamratskap, som för hela lifvet kan blifva till oberäknelig välsignelse. Någonting mindre kan staten icke fordra i gengäld för det förtroende hon i sin lagstiftning har satt till eder egen omtänksamhet. Att I viljen gifva denna gengäld, derom är jag för min del innerligt öfvertygad. Öfverallt i landet, jeg säger det utan något smicker, som vore här olämpligt och opassande, prisar man edert allvar. eder flit, edra framsteg, och se — just derför har man liza allmänt känt en rättmätig harm öfver det lättsinniga sjelfsvåld, hvarmed några få helt nyligen velat sätta en fläck på eder och läroverkets välförtjena heder. Gud gifve eder, mina herrar och vänner, kraft att alltid blifva värdiga det åtnjutna berömmet och göra skäl för den gamla vackra benämningen: blomman af Sveriges ungom i För min egen del anhåller jag nu blott till slut att hos eder få påräkna samma trofasta välvilja, som vid Lunds universitet gjort 15 är af min lefnad lyckliga, jeg vill försöka att förtjena den. Efter helsningen uppvaktades erkebiskopen af studentkåren under dess baner med sång och lefverop, dervid han i ett särdeles anslående tal, i hvilket en lika sann som lycklig, i genialiska och träffande ordalag framställd jemförelse mellan ungdomen och den framskridna åldern gjordes, tackade för den honom egnade hyllningen. Samma dag gaf akademistaten å Hötel Phoenix middag för erkebiskopen, prokansleren och eforos. Skålen för den ärade gästen föreslogs af universitetets rektor, pro, Ångström. För den frånvarande erkebiskopinnan föreslog dorrrosten Torea en skål. Förskålarne och de tal, hvarmed de inledd: s, tackade erkebiskopen. Jemväl andra skålar och tal förekommo, I går strext rå eftermiddagen uppvaktades erkebiskopen kl. I af Göteborgs och kl. 2 af Wermlands nation med såvg, tal och lefverop, och apböll bvardera muvatioren att få räkna honom som hedersledamot. De tal, hvarmed han besvarade de resp. nationernas hyllning, vitnade om den mest hjertiga stämring och gjorde ett varmt och djupt ictryck. Erkebiskopen, som med sin fru på söndagen återvänder till hufvadstaden, lärer ämna att redan straxt efter riksdagens slut bosätta sig i Upsala.