Aftonbladet – 14 januari 1871, sida 3

Erkebiskopens besök i Upsala. Erkebiskopen dr Sundberg ankom till Upgala i tisdags e m. På onsdagen kl. 10 f. m, mottog han uppvaktning af akademistaten och kl. 11 af domkspitlets ledamöter, prester, skolstaten eamt ett stort antal aft i stiftets folkskolelärare, com infunnit sig ietaden. På middagen samma dog aflade han embetsed och gjordo sitt inträde i domkapitlet, KL 12 förligen torsiag helsade han å Stora gustavianska lärosalen studentkåren, i hvilken, ehwn det nu är mellantermin, var till ett så stort antal närvarande, att den stora salen var upptylld. Det tal han till den akademiska ungdomen höll gjorde det bästa intryck. Det antecknades medelst svabbskrift af U.-P:s referent och var, enligt hans uppfattriog, så lydsnde: Mine herrar! Då jag för nära 22 år sedan med vemod i hjertat lemnade Upsala, sade mig en röst, en af universitetets gamle lärare: den dag torde I nog komma, Gå ni kallas hit tillbaka igen. Jag trodde aldrig på den dagen, ty jag hade ingen ani ledning att tro derpå. Den har likväl kommit, medförande en lika öfverraskande som oförtjent utmärkelse; ty jag står nu åter här i ordets rika meniug kallad tillbaka att vara detta univercsitets prokansler. Hvilket ansvar en sådan ära medför och hvilka pligter den ålägger är för mig fullt klart. Det oaktadt ställer jag nu frimodigt roin första helsning till eder, ty jag litar icke på några egna krafter, utan sätter hela min förtröstan till den Gud, hvilkens hjelp icke svikar. Hvile Hans i välsignelse öfver oss alla! För den, som varit långe borta, är det en ganska egen känsla att återigen se sig omgifven af den studentkår, han en gång sjelf tillhörde. Upgdomen med sin spänstiga lifskraft, sina små bekymmer och stora förhoppningar är i grunden. oförändrad, blott personerna äro andra. De af mina samtida kamrater, som icke redan äro samlade till sina fäder, finnas naturligtvis ou för längessdan kringspridda öfver hela landet, och blott rågra få hafva stått qvar bär för att vägleda nya slägten på ljusets vägar. Och söker ögat efter de gamla, forna lärarne, till hvilka man var van ätt blicka upp med vördnad och kärlek, så äro äfven de tiil alira största delen borta, och det är bufvudsakligen på grafvarne, som vördnadens och kärlekens minnesgärd skall för dem nedläggas. Men liksom ungdomen är densamma som förr, så äro ock fädernesland, vetenskap och Guds rike desamma, och att för dem vara en redbar och duglig universitetsarbetare bör utgöra en liflig trängtan hos ungdomen. Vår tid, mine herrar, ställer onekligen mycket höga och kanske äfven något okiara anspråk på detta arbete, då iman på samma gåvg forårar grundliga studier, hastigt resultat och framföralit de förvärfvade kunskapernas brukbarhet i fäderneslandets tjenst. Snart sagdt dagligen får man höra dessa samma slags stridiga yrkanden uttalas och först och främst den såkallade prakti ska nyttan uppställas såsom det mål, för hvilket skolornas elemeaotarundervisning bör vara anordnad. Meningen härmed är verkligen svår att fatta för hvar och en, som nödgas skilja mellan den vetkliga bildningens och yrkesfärdighetens olika värde. Utan tvifvel örskar hvarje student lika lifligt som någon yrkeslärling att en gång kunna blifva en nyttig medlem i det samhälle han tillhör; men just i samma mån denna önskan är bos honom allvarlig, akte han sig för det opraktiska misstaget att hastigt utbyta de grundliga studiernas mödor mot öfningarnes och tillämpningens. Vetenskapen ställer dessutom på sina idkare, både unga och gamla, helt andra fordringar än sådana som med något slags nyttighetsmåttstock kunna mätas. När den gör allting i himmel och på jord tiil föremål för sin undersökning, när den fördjupar sig i den gudomliga uppenbarelsens begrepp, när den undersöker lagarve för den menskliga organismens verksamhet, när den utransakar stjernornagB kretslopp, ransakar jordens innandömen, följer tankens mångtusende skiftningar i språk, eller när den intränger i konstens hemligheter, så måste den lemna den praktiska pyttans synpunkt alldeles åsido och betrakta bvad som är sannt, rätt och skönt endast derföre, att det är sannt, rätt och skört. Tappar nu vetenskapen bort denna sin idealitet, så förvandlar hon sina söner till dagsverkare och då vinner materialismen seger öfver det rike, som. dock skall bestå sedan jorden och alla hennes pruktiska smäbestyr för längesedan äro glömda. Det kan naturligtvis icke, Vara min afsigt att vid detta tillfälle lemna en fullständig skildring af vetenskapens betydelse för individen, tör pergonens lif, för fäderneslandet och menskligheten, utan endast at i förbigående erinra om den underordnade och skefva ställning en af dagens mäktiga opioioner synes vara böjd att åt vetenskapen anvisa. Meningsskiljaktigheten är dock kanske i detta fall icke så stor som. feet hänvtyder på. Derom torde nemligen de ariraflgsta vara någorlunda ense, att ali slags andlig kultur i främsta rummet åsyftar att öfvervinna råhet och egoism, att i de rent menskliga förmögetheternas utveck ling lägga en tiliförlit!ig grundval för den speciella dugligheten i de särskilda lefnadskallen, att, kort sagdt, utbilda en manlig sjelfständighet i tanke och handling. Men se, mine berrar, här möter oss då en ny fråga, den nemligen, huruvida det vetenskapliga arbetet ensaint verkligen förslår att åstadkomma sådana verkningar. Jag tviflar storligen derpå och fioner tviflets behörighet bestyrkt at den sorgliga erfarenheten, att en vacker lärdom väl kan stå tillsammans med fula seder, sialighet eller groft högmod, med en oförmåga att bruka friheten, hvilket borde vara. det andliga förvärfvets yppersta frukt. Det fordras jemte det vetenskapliga arbetet andra krafter af långt djupare natur och såsom den förnämsta bland des visar sig, vid närmare undersökning, den som tidigt uppöfvas, redan då det Jilla barnet sj ter på modrens kvä och får lära sig att sammanknäppa sica händer till bön. Ja, mine herrar, ur denpa sjelfförgätna, ödwjuka, deona oinskrävkta vördnad för hvad heligt är, som benämnes tro, utvecklar sig sädan konstfärdighet, som förstår att bruka denna verlden såsom brukade man dena icke. Se der de skyddande, fastare krafter, som ingen menniska kan uadvara, iogen vetenskap meddela. Man må tänka hvru högt Bom helst om så dant arbete, så står för upppående af målet orubbligt fast det vilkor, som vishetens egen Herre uttalat i de evigt minnesvärda orden: Salige äro de renbjertade, ty de skola se Gud. I alla tider bar det blifvit ifrågasatt. huruvida