Aftonbladet – 13 januari 1871, sida 2

Bede Greatorex enskilda affärsverksamhet, det vill säga emedan rågra af firmans klienter utesiutande vände sig till honom i stället för till hans far. Mr Brown var hans förste skritvare och kassör. Bede Greatorex, i dagligt tal benämnd mr Bede till .skilnzd från gin far mr Greatorex, satt lutad ö!ver några papper dem ban framtagit ur den låsta pulpeten. Fyra år hafva förflutit, sedan läsaren sist såg honom vid den sorgliga katastrof som upptog denna berättelses prolog. Dessa fyra år, hafva åldrat bonom. Hars far brukade söga att han aldrig hemtat sig efter sin sorg och bestörtning vid John Oiliveras plötsliga död, och Bedes egen äsigt var att han aldrig skulle komma att göra det. De hade varit uppriktiga vänner, hållit af hvarandra som bröder och Bede hade efter detta slag ej mera varit sig lik. Utom den verkan man tiliskref hans sorg och saknad, hviskades äfven på sednare tiden något om, ait Bede Greatorex he!sa var i aftegande. Med eller utan skäl troddes det att den inre åkomma, hvarat hans moder dött, gått i arf till honom. Bede hade rådfrågat en läkare hvilken ej uttalat något bestämdt afgörande, men likväl uttryckt den förhoppning att tarhågorna voro ogrundade eller åtminstone för tidiga. Ett annat skäl för mr Bede Greatorex nedstämda lynne fanns i hans husliga lif. För något öfver tre år sedan hade han som sin brud hemrfört miss Joliffe; och verlden, hvilken som man vet aldrig tröttnar att sprida sina rykten, påstod att då Bede Greatorex tog henne ull hustru hade han fått nog. Hon var nyckfull som vinden, strödde ut engar till höger och venster, satte sin man skuld, omgaf sig med lyx och prål och lefde i en hvirfvel af nöjen, dem hennes make afskydde. Allt Bedes sträfvande gick nu ut