Aftonbladet – 13 januari 1871, sida 2

och upphalningsproceduren började på nytt; flottorna voro talrikare och bättre konstruerade än i går. En båt passerade nyss med bröd åt soldaterna i kasernen vid Porta del Popolo. Vid middagstiden syntes öfver vattoet kanten af den lilla brunnens maärmorbassin till höger om San Öarlo-kyrkan. Vattset had stått 6 eller 8 tum öfver den punkt, hvarifrån denna brunns vatten utströmmar. Klockan 1 var det öfversta steget på trapvan utanför San Carlo-kyrkan tritt från vatten, men öfverhöljdt af djap, gul äfja. En båt med tre fruntimmer har nyss passerat, det är den första jag sett med frakt af det täcka könet. Klockan en qvart öfver 1 såg man den första häst och kärra på Corson sedan i gårj hästen kunde knapt hålla nosen öfver vattnet. Vi ba hittills endast varit i tillfälle att i ett kort utdrag delgifva våra läsare det tal Gambetta höll nyårsdagen till en ofantligt talrik folkmaesa, som samlats utanför hans bostad i Bordeaux, Journal de Geneve, till hvilken dess korrespondent i Bordeaux telegreferat talet, meddelar det nu i sin utförliga lydelse, och vi återgifva det här ofter den nämnda schweiziska tidningen: Mina kära medborgare! Hvem skulle icke vid äsynoen af detta storartade skådespel, vid åsynen af desse medborgare, som här helsa det nya årets morgonrodnad, hoppas på en framgåvg, motsvarande ihärdigheten och segheten i våra ansträngningar? En sådan framgång förtjena vi af tvenne skäl, först derföre att Frankrike icke tviflat på sig sjelft, för det andra derföre ait Frankrike för närvarande i hela verlden representerar rätt och rättvisa. (Långvariga bifallsröp.) Ja, må det för alltid vara tilislutet, må det om möjligt för evig tid vara utplånadt ur edert minne, detta förskräckliga år 1870, hvilket om det lät oss bevitna störtandet af den svekfullaste och nedrigaste bland styrelser derjemte lemaat oss till pris åt främlingens o:örsyata lycka. Vi böra icke glömma det, medborgare, denna lycka, mot hvilken vi ha att kämpa är i egentligaste mening ett verk af Bonapartes intriger i utlandet. Må enhvar bära sia ansvarighet inför historien. I denna stad, just här var det som Decembermannen, mannen vid Sedan, hvilken försökt att bringa Frankrikes kropp i förruttnelse, uttalade de lögnaktiga orden: kejsardömet är freden! Och denna styrelse ha vi tålt — detta måste erkännas — för våra synders skull, ty på oss a AA As — osm ed Mr mm At AM KH OA APR BVO I hvilar den skulden, att vi tålt den å länge, och : i historien sker ingenting rätt eller orätt, som icke bär sin frakt. Emedan vi i tjugu årl fördragit denna styrelse, måste vi nu låta den fieadtliga invasionen gå fram öfver oss ända till vår ärorika hufvudstads murar. Emedan man systematiskt tillintetgjort alla källor till makt och storhet i vårt land, emedan vi förlorat det, hvarförutan ingeating i verlden kan på längden bestå eller triumfera, nemligen iden om pligt och dygd — derföre har man för ett ögonblick kunnat tro, att Frankrike var pära att försvinna från jorden. (Upprepade bifallsyttrinzar). I detta ögonvlick var det som republiken, framträdande för fjerde gången i vår historia, åtog sig pligten, äran och faran att rädda Frankrike. (Entusiastiska rop af lefve Frankrike! 7 var den 4 September. Fienden framryckte i hastiga dagsmarscher mot Paris. Våra arsenaler voro tomma. Hälften af vår armå var fången. Våra resurser voro spridda, i alla riktningar bortplottrade. Tvenne makter existerade, en fången och landsflyktig och en kammare som genom sin forna servilism giort sig oduglig att fatta regeringstömmarne, Ack, den dagen bestred ingen republikens rättmät:ghet. Detta skedde först senare. Först då republiken gjort Paris ointagligt (bifall), först då det visat sig att republiken hållit sina löften af den 4 Saptember att rädda landets ära, organisera försvaret och upprätthålla ordaingen, först då det, tack vare republiken, var ådagalagdt, att Frankrike icke kunde gå under, att det måste triumfera och att genom henne rätten måste triamfera öfver makten -— först då var det som hennes motståndare, hvilkas lugu och säkerhet hon nu garanterar, började bestrida rättmätigheten af hennes ursprong. (Upprepade rop aflefve republiken, lefve republiken!) Ropubliken, förbanden som hon är med försvaret, med fäderneslandets välfärd, kan icke längre sättas i fråga. Hon är odödlig. Förvexlen henne icke med de män, som utgöra hennes regering, de män, som genom omständigheternas kraf för en tid kommit till makten! När desse män fuallgjort sin uppgift, främlingarnes fördrifvande, skoia de nedstiga från makten och underkasta sig sina medborgares dom. Denna uppgift, denna mission, som måste genomföras till slutet, som måste uppfyllas till hvarje prig, ja ända till den fulistävdigaste sjelfuppoffring, detta resultat, som måste uppnås, om vi icke vilja gå under med vanära, beror på tvenne väsentliga vilkor, för det första skydd och aktnving för allas frihet, fullständig frihet ända till förtal, smädelee och förolämpning, för det andra aktning för regeringens rätt och handlingsfrihet från alla håll, från vänner och motståvdare. Talet skall vara fritt såväl som tanken; det skall respekteras i alla sina förirringar ända till denna ödesdigra gräns, der det leder till revolution och handling. Om man öfverskrider denna gräns — här uttalar jag alla regeringsmedlemmarnes tanke — så kunnen I räkna på ett energiskt undertryckande. (Lifligt bifzll gg gp en IAA