Aftonbladet – 9 januari 1871, sida 2

dan begrafning,, sade Bede med ett plötslig utbrott af harm. Dessa ord upplyste mr Greatorex om ju ryns utslag. Ja, det är orätt, min far. Jag kunde stanna qvar och se derpå.n .Det må så vara, Bede; men det är j ändå 8 det värsta. Lika gerna kuode ja ha trott mig sjelf om att begå en dylik ger niag, som att Jobn Oilivera skulle vara stånd dertill. Ack, John! John! En plågsam tystnad. Bede var nöjd at allt var sagdt. Hans motiv, Bede? Hvad kunds förmi honom dertill? Det fanns intet motiv, min far, såvid man kan se.n Ni voro vänner och kamrater, Bede; vor ofta tillsammans; misstänker du att han kun: nat ådraga sig något bekymmer, råkat i nå got bryderi? Nej, jag är öfvertygad om att så icke vat händelsen. De första raderna i brefvet, såsom du upprepat dem för mig, förefalla besynnerligan. återtog mr Greatorex. Hvad kunde det vara som ej hade lyckats för honom? Vi ha ej kunnat upptäcka det, ingen upp: lysning har vunnits i detta fall. Det ser nästan ut som om det vore gripet ur laften, atan all grund. Det vill säga detsamma som att han blifvit rubbad till sing sinnen. Kene tror att den hufvudvärk, öfver hvilken han beklagade sig, kunde ha uppkommit zenom någon rubbning i bjernan som förorsakat galenskap. Tror du det? frågade mr Greatorex med en blick på sin son. Du var den siste som såg honom 9 lif Jag skull gerna vilja tro det, om det