Aftonbladet – 9 januari 1871, sida 2

icke obetydligt mera gifvande än man vid da senaste riksdagarne vågat hoppas och påräkna. Det lider icke något tvifvel, att flere angelägna statsbehof förefinnas, hvilka under de betryckta åren fått stå tillbaka och hvilka nu komma att taga i anspråk både de besparingar, som uppkommit 1870 och som kunna uppstå 1871, och de ökade inkomster, hvilka kunna vid uppgörandet af 1872 års stat förutsättas vara att påräkna under loppet af detta sistnämnda år. Alla dessa behof hafva dock helt säkert sina målsmän, och vi få godt tillfälle att väga emot hvarandra angelägenheten af det ena och det andra då de vid riksdagen framträda. Men det är en annan omständighet, som vi vilja hoppas, att man icke heller förlorar ur sigte, då man nu kommer i den lyckliga ställning att man får öfverskotter att disponera i stället för brister att fylla. Det skulle blifva oss mycket kärt att finna, det den nye finansministern icke förbisett densamma vid uppgörandet af sin finansplan; men för den händelse att så skulle vara fallet vilja vi tiliåta oss att anbefalia den till representationens synnerliga bebjertande. Vi afse härvid eftergifvandet af de skatteförhöjningar, som riksdagen måste pålägga folket vid 1867 års riksdag, för att få inkomster och utgifter att gå ihop, och dem följande riksdagar varit, af fortfarande missgynnande konjunktarer, nödsakade att bibehålla. Vi tillåta oss erinra, att då riksdagen 1867 beslöt en förhöjning af tullsatserna å kaffe och socker med 2 öre och å tobak med 1 öre pr skälpund samt af bränvinsskatten med 10 öre pr kanna, så påyrkades och bevilj2des dessa skatteförhöjningar endast såsom en nödfallsutväg, emedan den för handen varande statsbristen måste fyllas och några andra utvägar dertill icke förefannos. Det var endast och allenast med afseende å det tillfälliga statsbehofvet som förhöjningarne beslötos, alideles icke derföre att man ansåg att de ifrågavarande artiklarne borde högre beskattas för att inskränka deras förbrukning eller för att kunna efterskänka några andra skattetitlar. Oaktadt den trängande nöden var emeilertid obenägenbeten mot förhöjningarne så stor, att de allesammans afslogos i andra kammaren och blefvo af riksdagen beslutna först genom samfälda. voteriogar, i hvilka majoriteten inom andra kammaren alitidvoterade emot förhöjniogen, med undantag blott då frågan om tobakstullen afgjordes, vid hvilket tillfälle den föresiagna förhöjoingen medgafs äfven af ett flertal af andra kammarens ledamöter. Jemväli första kammaren höjdes flera röster, som uttalade betänkligheter vid att öka beskattningen å artiklar, hvilka, såsom t. ex. kaffe, numera höra till de oundgängliga lifsförnödenheterna för en stor del af landets fattigare befolkning. Och till och med bland de ledamöter, som tillstyrkte åtgärden såsom en oundviklig nödfeallsutväg, uttalades med mycket eftertryck, att förhöjningarne biföllos endast under den förutsättning, att de icke komme att bibehållas längre än behofvet oundgängligen fordrade, emedan det vore af största vigt, att lefnadskostnaderna blefve billiga. BSjelfva hr generaltulidirektören ansåg det vara klart, att vi icke behöfde bibebålla den högre tullsatsen å kaffe under längre tid än statens behof kräfde. Hvad den nuvarande hr finansministern angår, så tillstyrkte. han visserligen tullförböjningarne, men under erinran derom, att tullbeskattninagen drabbar den fattige härdare än den rike, emedan i förhållande till inkomsterna den fattige alltid måste konsumera mer än der rike. Den tidpunkt, då statens behoficke längre kräfver deona förhöjda beskattning, hvars orättvisa mot den-fattigare -befolkuingen -hr finansministern sjelf så slående framhöll, synes vara inne. De uppgifter, som vi här ofvan meddelat rörande inkomsterna at tulloch bränvinsbränniog under loppet af förlidet år, ådagalägga, att redanj då defiifrågavarande skatteförhöjningarne kunnat umbäras och att staten dem förutan skulle ha erhållit de på räkovade inkomstersa; ty om tullafgifterna å kaffe, socker och tobak samt tillverkningsafoiften å bränvin hade varit under 1870 nedsacta till hvad de utgjorde. före 1868, så skulle den derigenom uppkomna minskniogen I statsinkomst säkert icke gått upp til det belopp af 3,123,000 rdr, hvarmed inkomsten af dessa skattetitiar nu i verkligheten öfverskjutit de beräknade beloppen. Om, såsom man på goda grunder kan antaga, import och bränvinsbränning i år blitva minst lika omfattande som förlidet år, kunde skatteförhöjningen äfven för innevarande år umbäras Det blir således vid utgången af 1871 redan två år som man onödigtvis utkrätt af folset dessa skatteförhöjningar. Detta kan nu cke hjelpas, då åtgärden en gång är af rikslagen besluten; men så mycket angelägnare bör det blifva för representationen att tillse, utt dermed icke ytterligare fortfares, utan att utgifterna åter blifva nedsatta tills mma beopp som de utgjorde innan statens finausvöd under de svåra åren föranledde deras vöjande. Vid det tillfälle, då detta skedde, ordades nycket i kamrarne om de fördelar och oläenheter som den direkta och den indirekta eskattningen hvar för sig medförde. Man ästade..dock i vår tanke alitför liten uppnärksamhet vid en af de. olägenheter som iro förknippade med de iodirekta skatterna, 1emligen den, att de, en gång pålagdsa, äro nycket svåra att ånyo afskaffa. Just den mständigheten, att de så att säga smygas ut ir de skattdragandes fickor, utan att dessa öra sig reda för huru stor del af den peni