Aftonbladet – 9 januari 1871, sida 2

Det var en förtärlig npplysning jag erböl! genom tidningen i dag, Bede. Jag har ej förmått gå till mina göromål. Ej heller kunde Bede komma sig för. -Mr Greatorex steg upp för att gå till sia hustrus rum och uppfylla sitt sorgliga värf. Bede var några ögonblick ensam och gick fram och tillbaka på mattan. Det var ett långt rum, hvars möbleriog icke var tung och mörk, utan elegant och behaglig för ögat, ehuru tillika uppfyllande alla anspråk på en beqvämt inredd matsal. Bede stannade för att kasta en blick i en af speglarne och sköt upp sitt hår ur pannan — man brukade säga att han var en smula fåfäng — derpå gick han ut. Han ämnade sig till den våning, som bebotts af hans kusin. Knappt hannen ut på gatan, hejdades han af en person som kom emot honom. Hör på, Greatorex!... hvad är det för rykte om Ollivera? Det var en af Johns kamrater, som känt honom väl. Bede förklarade saken i få ord och skyndade bort, i det han ursäktande illade: Jag kan omöjligt uppehålla mig längre; let är så mycket att göra och tänka på, att jag nästan är yr i hufvudet. Nu ämnar jag nig till hans bostad för att söka om der innas några papper eller dylikt, som kan prida ljus i saken. . En hyrvagn passerade just nu och Bede og plats deri. Han kunde ju ha mött femio personer annars, som hindrat honom ped sina frågor. Mr Ollivera hade bott tredje våningen och han gick dit upp, der an emottogs af mr Olliveras skritvare, enj måväxt yngling om nitton år, samt städerkan, som in för att få höra något och i: u brast i