Aftonbladet – 7 januari 1871, sida 3

;J uppträdde på offentlighetens skådeplats. Så I mycket större betydelse har derför ett verk sådant som det, hvars första häfte nyligen blifvit offentliggjordt af den för ett år seI dan stiftade norska historiska föreningen unI der här ofvan anförda titel. Af de 78 år, I som dess författares lifstid omfattade, tillI bragte han 44 säsom en hög embetsman i Å sitt fäderneslands tjenst. Född år 1784, blef I han redan vid 17 års ålder kopist i det danska finanskollegietssekreteriat, år 1809 SoI renskrifver i Nordfjord i Norge, år 1812 asI sessor i den danska finanskassans direktion, lefter Norges skilsmessa från Danmark år 1814 expeditionssekreterare i det norska finansdepartementet, år 1822 statssekreterare och 1825 — således vid en ålder af 41 år — statsråd, på hvilken plats han qvarstod ända till 1858, i det han omvexlande förestod: särskilda regeringsdepartement, dock mest finansdepartementet. Fyra år efter det han på föranledande af den då nyss utnämnde vicekonungen i Norge, vår nuvarande regerande konung, hade utträdt ur statens tjenst och blifvit remplacerad af Birch-Reichenwald, samtidigt med att statsministerembetet öfvergick från F. Dne till Sibbern, afled han i Kristiania år 1862. s Redan de vigtiga platser i sitt fäderneslands statstjenst, som han sålunda i nära ett halft århundrade beklädde, satte Vogt i tillfälle att förvärfva en noggrann kännedom om många vigtiga förhållanden och om de flesta af samtidens mera betydande män. Härtill kommer, att Vogts egen personlighet, så som man redan förut känner den och som den ännu klarare framträder ur dessa hans efterlemnade anteckningar, är egpad att föröka det förtroende till. hans skildringars pålitlighet, som man redan på förhand måste ha anledning att hysa. Vogt var helt och hållet hvad våra transatlantiska grannar kalla a selfmade man; han var i många afseenden autodidakt, och han egde till ersättning för den omfattande blick, som han saknade, en utomordentlig ibärdighet och flit, en sällsynt klar blick i uppfattniogen af de konkreta fallen, ett djupt förakt för teorier, förenadt med en synnerligt stor respekt för karakterens styrka och bestämdhet, hvilken visserligen mången gång kunde få likhet med styfsinthet, men som var lika outplånlig, antingen det var hög eller låg, han uppträdde emot. När Vogt stod orubblig inför en höiesteretsdom eller ett klandervotum af stortbinget, så var deticke med det aristokratiska förakt för den mvilseledda opinionen, hvarmed hans mångårige kollega :Lövenskjöld såg ned på la canaillesoch när han. oförNiradt uppträdde mot Carl Johans okonstitutionella infall eller icke gjorde någon hernlighet af det personliga vänskapsförhållande, hvari han stod till oppositionsmännen få den svenska riksdagen, så var det icke heller I är aristokratens stolta mevetande, attregenten behöfde honom lika mycket som han: regenten. Det var i båda fallen en stark sjelfständighetskänsla, som ledde honom, men som 2aldrig blossade uppi utbrott af kränkt stolthet. Då den norska regeringen år 1817 hade föreslagit Vogt till statssekreterare, men af Carl Johan fick svaret att hon skulle föreslå ett annat subjekt, svarade Vogt blott med att inlemna sin afskedsausökan, och då det 41 år derefter antyddes för honom, att man helst ville bli honom qvitt, drog han sig tillbaka, utan att med ett enda ord röja, att han kände sig sårad. Han förmådde. alltid bibehålla detta kalla mod, derför att han icke bade någonting gemensamt med idealisten, hvilken känver hvarje personlig förnärmelse, hvarje sviken förhoppning såsom ett nederlag för en helig sak, för de principer, som äro drifkraften i hans lif. Hvad som för Vakt var det högsta, det var det trogna uppfyllandet af pligter; hans ögonmärke såsom statsman var, såsom han sjelf yttrade, ett samvetsgrant iakttagande af grundlagen, så att hvarken den ena eller den andra af de makter, åt hvilkas ledning statens angelägenheter äro anförtrodda, öfverskrider de gränser, som äro utstakade för dem, eller går utöfver den verkningskrets, som är för hvardera bestämd,, Med dessa åsigter kunde han aldrig bli helt och hållet antingen en konungens: eller en folkets man. I början, då Konungamaktens innehafvare tycktes vara böjd för att utvidga sitt maktområde, var det isynnerhet missbruken på detta häll han orubbligt motsatte sig, ett uppträdande som också ganska riktigt belönades med den kungl. onåden. Men den duglige embetsmannen kunde icke undvarss, och man måste behålla: bonom: Sedermera blef det omvändt, då folket mer började vilja taga tyglarne i sin hand. Då var det demokratiens försök att utvidga sin strängt juridiskt begränsade: befogenhets-sfer..som Vogt med samma härdnackighet vägrade att godkänna, och då blef det en politisk troslära, att så länge Norge hade en minister VogtLövenskjöld, var ingen frisinnad vändning i Norges inre politik att förvänta.— hvilket onekligen också var fullkomligt sannt.. Åter en gäng vände sig bladet. När den gamle mannen drog sig tillbaka, störtad, som man trodde sig veta, genom en. palatsintrig, och iemnade rum för män, som, åtminstone icke då ännu bade vationens förtroende att tacka för sina statsrådstaburetter, då lyfte folkgunsten honom åter bögt på sica ostadiga böljor.. En karakter med denna starka sjelfständigbetsprägel måste uppfatta personligheter och händelser fördomstritt, oberörd af personliga sympatier och antipatier, och häri, i denna stränga opartiskhet, är det också som . Vogts anteckningar ha sin starkaste sida. Hvad man finner i dem kan derför tilläggas absolut pålitlighet idet. faktiska, och atanför dettas område röra de sig icke beller,! SAN Ann Bot Rhf Ft rt DD w mL HH DAMMA fa lafnad wan am Slalhelsd ALU k.nv20p 4 I