Aftonbladet – 7 januari 1871, sida 3

hanne, men hon var ett intagande och ovanligt Nifligt barn. Ack, so Bede! har du nu kommit hem? Farmor har frågat så många gånger efte dig. Tyst, Jane! Jag skall strax komma ir till farmor. Miss Jane brydde sig ej om att vara tyst. Hoa trippade öfver den mjuka mattan och öppnade en annan dörr med ett högt rop att Bede var hemma. Att kalla honom farbror Bede var något som aldrig kora i fråga. Han hörde sin mors röst och kände sig nästan frestad att nypa barnet i örat. Nu kom hon igen, stod ett ögonblick stilla, under det hennes blixtrands mörka ögon blefvo helt allvarsamma och hon såg upp till honom. Bede, hur kom det till att John Ollivera skulle dö? Tyst, Jane, upprepade han igen. Det var just denva punkt som han nu var bekymrad för att meddela sin moder. Han önskade om rnöjligt att spara henne, men den lilla flickan var envis. År han verkligen död, Bede? Ja, barn, han är död. Ack, jag är eå ledsen! han kan aldrig kyssa mig mera eller ge mig nya dockor, och den sista han gef mig bröt jag sönder och kastade bitarne på honom. Hennes ögon stodo fulla af tårar. Bede sköt tankspridd undan de små händerna som omfattade hans arm. Jag tyckte mera om honom än om dig, Bede; Hvarför skulle ban dö? Bede, Bede! är det åu? ropade hans mor: Bede mäste gå in. Mrs Greatorex låg klädd på en Soffa, stödd af kuddar. Hennes hy var at mörk olivfäörg, ett bevis på henneg spanska härkomst; hön hude under eio