Aftonbladet – 5 januari 1871, sida 3

-j60 sådan plan fallborda sina s. k. lefnedsminnen, met icke gilver detta första band a synnerlig anledning till eh dylik förmodan. Härmed vilja vi dock ej hafva sagt, att den I föreliggande boken är värdelös eller oihtres-fsant; Den läses tvärtom med nöje, men efijter der rätt behagliga genomläsningen frågar I man sig ej ätan en viss snopenhet, hvad man då deraf inhemtat; Beskows öfver höfvan I prisade framställvingsköödst företer vissa, allt Jannat än fördelaktiga egendomlgheter, som till Jen del förklara detta förhållande: bristen på system och koncentrering, i förening med stilens öfverdrifna bredd, beröfvar läsaren nöIdiga öfversigtsoch stödjepunkter. Men det, om vi så få säga, magra intryck, hvarmed Åman sintar boken, beror dock ej blott häraf, Jotaiä äfven af en verklig magerhetl i iöneI håll, som ej döljes af den ymniga ordståten. I Början af arbetet skildrar personer och förhållanden i Upssla under åren kort före Toch efter regimentsförändringen 1809. Dessa jomkring femtio sidor äro visserligen ganska nöjsammsa att läsa; de innehålla en mängd I muntra anekdoter, en del dock tämligen utIslitna. Men väntar man att här få en tafla af det allmänna tillståndet vid lärdomssätet, Jaf de vetenskapliga och vittra idrotterna, så blir man illa lurad. Hela skildringen är lika ytlig söm lättläst. Häremot kan ej invändas, att af en gosses minnen ej mycket är att begära, ty hela boken är afzedd att vara något helt annat: den är på gamla dagar utarbetad, såsom en frukt af alla de meddelanden, upplysningar och omdömen om de behandlade ämnena, som förf. lyckats samla under sin lefnads. En mängd tokroliga berättelser om landshöfding Fock, om Göta Lejon (eljest professorn i vältalighet E. Götlin) o. 8 v. kunna lika litet som apologien för den berömde Thunbergs naiveteter göra anspråk på högre värde, än causeriets. Den är mycket historisk, hela denna aldelning, men för vår historia lärer der ej vara något att hemta. Efter Upsala-historierna och några erinringar från föräldrahemmet vänder sig förf. till solycksåret 1808,, och återstoden af arbetet skizzerar allehanda ställningar och förhållanden samt personligheter under slutet af Gustaf Adolfs regering, vidare Mars-revolutionen, stämningen i landet och de politiska förhandlingarne efter regimentsförändringen, och slutar med Gustaf Adolfs karakteristik samt en blick på hans öden, sedan han blifvit afsatt. Det är, alltsammans rätt underhållande, men flyter alltför oordnadt ihop, för att efterlemna ett klart och bestämdt intryck. Anmärkningsvärd är den skärpa hvarmed förf. behandlar Georg Adlersparre. Bland kuriösa drag, som här nämnas, skola vi anföra ett och annat. Länge trodde man allmänt i Sverige på Klingspors segrar och hjeltenamn, emedan man ej hade någon reda på förhållandena, utan blott såg detta namn med de största bokstäfverna under hvarje segertidning, och tavn huro klokt mannen beordrat öfverste Adlercreutz att angripa fienden eller öfverste Sandels att atskära reträtten, eller intaga den positionen o. s. v. Då Klingspor, vintern 1808—1809, sedan Finland var förloradt, genomreste Upsala, helsades han med sång och lefverop af studentkåren. Man gladde sig att se den duktige gubben, som så bra piskat ryssarne. Man visste naturligtvis ej, att den dugtige gubben endast befallt reträtt, hållit sig en dagsresa bakom armåen och för egen del lindrat fältlifvets besvärligheter genom en god vinkällare, kort och bajaderer. I hufvnudstaden kände man ej bättre, än studenterne, sanna förhållandet; äfven der firades han med banketter, verser, samt till och med uppvaktning af ständerne. När förf., på grund af sådana prof, antyder att opinionsyttringar och offentliga hyllningar, aldrig ega något värde, tager fan munnen något för full, helst som han nyss förnt påpekat hvad envälde och censur innebära.. Det är eget, att en skribent, som så flitigt sökt bearbeta folkmeningen, allsicke skiljer mellan opinioner och opinionsyttripgar under ursinnigt trycktvång eller under vidsträckt pressfrihet. I de svenska bladen segrade vi ännu 1808 beständigt, i de engelska likaså, och andra inlätos ej, upplyser förf. sjelf. En af Frankrikes belackare och den nutida proussiska politikens få beundrare i vårt land har nyligen gjort en egendomlig jemförelse mellan hvad Frankrike nu lider af Preossens våld och barbari och de hårda lider, om hvilka våra fäder förtäljde, huru je hvarje dag och vecka hörde bud om den store Napoleons segrar och öfvermod,. Denna besynnerliga tirad belyses rätt bra af von Beskows berättelse om hvad som hände är 1809 i det plenum plenorum af rikets stänler, der Gustaf Adolfs tronafsägelse upplästes och hans afsättning beslöts. En depesch ankom på rikssalen med tidning om franska rmens första seger öfver österrikarne. Den mottogs med lifliga hurrarop. Värre fann nan ej på den tiden i Sverige det franska örtrysk, hvarom våra fäder, påstås ha beättat så sorgliga saker, än att sjelfva riksörsamlingen, på sätt som nämndes, gaf utryck åt sin glädje öfver Napoleons framÄngar. Hertigen-regenten gjorde endast i en punkt ;vårigheter vid att antaga regeringsformen; let var blott med yttersta möda man fick ionom att gå in på stadgandet om rikets tändere revisorer. — Inga revisorer! hade an envisats; ständerna skola eljest göra 1 5 mA DM ter ya MOR a 3 MD AI NS fl fö ND AA ge 8 DN Et I Fr Fd DA ET KE RER Kr rr a rr —— ned mig som med min far. F På ett underhållande sätt skildrar förf., uru efter 1809 års statshvälfniog — på amma gång som tecken visade sig till en y politisk, intellektuel och materiel förkofan — äfven sällskapliga lifsyttringar framröto med ovanlig liflighets, Härvid komner han in på en beskrifning af teaterfördm RR AN ln Kr RR RA oo 2 AR