Aftonbladet – 4 januari 1871, sida 3

fort och gick ner, men fann att mr Kene, som meddelat nyheten, hade gått, med tillsägelse att han återvändt till Highstreet, Mr Greatorex begaf sig skyndsamt dit. Hvad han der erfor vär lika besynnerligt som sorgligt och Bede Greatorex kunde ej afhålla sig från en rysping. Det ville synas som om ingen hvarken sett eller hört något af mr O:livera, sedan mr Greatorex föregående afton lemnat honom. Mrs Jones, värdinnan, hade gått ut klockan sju, då boden stängdes, för att besöka en döende anhörig; hennes syster, miss Rye, var ej heller bemma och deras enda tjonstflicka hade passat på till ället att taga sig en fristund, den hon tillbragt på gatan än utanföre deras egen port, än vid grannarnes, der hoa fått tag i någon sqvallersyster att språka med. Omkring kiockan half tio hade hon plötsligt kommit att tänka på det hon kanske borde gå upp och fråga om mr Ollivera hade något att befalla — kanske jaon hon det underligt ett hon ej hört honom ringa. Att han ej hade gått ut, derom var hon öfverlygad, snoars skulle hon väl ha sett honom, ty hon hade ju alitid haft porten i sigte, fastän hon emellanåt aflägsnat sig ett litet stycke derifrån. Hon gick således upp, knackade på dörren, erhöll ej något svar, öppnade och såg törmaket vara mörkt, hvilket hon arsågj vara tillräckligt bevis för att mr Ullivera lemnat rummet för natten, ty annars brukade han aldrig släcka lampan. Haa har gått tidigt till sängs i qvälls, tänkte flickan då hon stängde dörren. Gud låte honom inte ha rivgt, fast jag inte hört något. Tänk hvad frun då skulle gräla på migie När mrs Jones kort derpå kom hem och frågade flickan efter mr Ollivera, fick hon till över att han gått till sängs. Zngare förekom ått miss Rye setat uppe någotlingre än de öfriga, vid brasan i det illa rammet på andra sidan boden; just unler mr Olliveras säpgkammäre. Då höp slutligen gått att lägga sig kunde hon ej