Aftonbladet – 4 januari 1871, sida 3

gionslärare, om de hade sådana disciplar, sött kunde långkatekesen från perm till perm utar att begripa ett ord!) Vid 8 år började har studera matematik och roade sig med tvadranten liksom andra leka smd päppörsdrakar; från 9:de till 144e året sysselsattes har hosprof. Thompson uteslutande med ett in: småsaker drifvet studium af grekiska och romerska författare... Young höll sig uppe som förste karln i sin klass och ändå inhemtade ban under mellähtimmarne franskan, italienskan, hebreiskan, persiskan och arabiskan. Thompsons förvända metod vållade således här ingen skada, men huru skulle det gått med Fresnel, om han blifvit underkastad en sådan regim? Han hade sanvolikt blifvit hemskickad till modren för att sättas i skoma karelära, i stället för att vid 16s års ålder inträda i polytekniska skolan, och man skulle det oaktadt med åberopandet af Youngs exempel prisat den thompsonska metoden eåsom den enda saliggörande 2). Arago sjelf inträdde i rämnåe skola vid 17 års åider och hade derföre att tatka uteslatande den omständigheten, att han icke följde skolprogrammet utan redan tidigt uteslotande egnade sig åt matematiken, ehura ban hade mycken smak äfven för vittra studier. Tillfälligheten, begäret att snart få bära utilform bestämde hans va!; och derigenom att detta skedde så tidigt vann han åtminstone tre år af sin lefnad, utan att man just märker någon brist i hans formellas bildning. En sådan sjelfrådighet är dock icke alltid att tillstyrka. Det tredje exemplet är vår berömde LinnS. Det afgångsbetyg ban erhöll, då han lemnade Wexiö gymnasium, är ett bedröfligt bevis på den tidens pedagogik och det är tyvärr mera än sannolikt, att han äfven i våra dagar skulle i förmågo af 38 i skolstadgan blifvit med skam bortkörd från läroverket, enär hans styrka hvarken låg åt språksidan eller åt den matematiska. Icke heller lärer någon vilja påstå, att pedagogiken härvidlag är oskyldig, emedan hans anlag ännnuicke skulle gifvit sig tillkänna, då han begaf sig till akademien. Öfverhufvad torde de fall vara temligen sällsynta, då anlagen plötsligen uppstå vid mogvare ålder, hvaremot de ofta kunna enom uppfostrarens okunnighet eller sorglöset blitvit förbisedda eller rentaf undertryckta, tills ce slutligen oemotståndligen bryta fram och då slå den stupida omgifoingen med häpnad. Men härtill fordras en betydlig portion stål i viljan, och de som icke hugvats dermed löpa fara att blifva borttappade, om icke förtappade. Samhället får i sista hand betala fiolerna för dessa pedsgogikens blunders, men har sannerligen icke råd dertill minst i ett litet land, som behöfver taga vara på siova krafter. Emellertid ser en hvar att dylika blunders lätt kunna inträffa, då man tager sig för att ntan psykologiskt vetande uppdela menniskoslägtet i några få kategorier såsom latinlä;are och dumhuafvuden, eller latinläsare, matematici cch dumhufvuden. ;) Young öfverträffade ofantligt Fresnelianlagens mångsidighet och deras allsidiga utveckling, men kanske just derföre kom han att välja en lefnadsbana, för hvilken han icke företrädesvis var skapad och der han hvarken sjelf kände sig rätt lycklig eller gjorde andra allt det gagn han kunnat med sina utmärkta gåfvor. Han blef läkare, men både patienter och lärjungar ansågo honom alldeles för lärd. Åtminstone var han alldeles för mycket uppriktig, då han för att rätt kraftigt egga de unga kandidaterna till kurskapers inhemtande sade: I läkarekonstens lotterier måste utsigterna för den som innebar tio lottsedlar påtagligen vara större än för den som blott har fem. Hvarjesjukdom skulle således vara ett lotteri, der den utmärkte läkaren har tio, och den okunnige fem lotter. Mycket trefligt för patienten!