Aftonbladet – 4 januari 1871, sida 2

ken, hvilken innehåller icke mindre än 1111!1 depescher, som från den 29 Augusti till dens 2 December sistl. år blifvit vexlade mellan 4 kabinettet i Florens och dess diplomatiska t representanter rörande den romerska frågan. . Ehuara dessa bandiingar, af hvilka de vigti-!: gaste redan förut ha blifvit offentliggjorda, !l egentligen icke innehålla någonting nytt, äro: de dock i ett afseende af stort intresse, der-! igenom att de sprida ljus öfver den hållning, som de särskilda makterna ävnu iakttaga till ic den romerska katastrofen. Denna hållning kan i det hela karakteriseras sålunda, att alla regeriogarne utan något beklagande bevitnat det verldsliga påfvedömets fall, och, att många af dem mer eller mindre öppet ha , röjt sin glädje häröfver; men det oaktadt; fians det ingen regering, som har velat lindra det ansvar, som det italienska kabinettet iklädde sig genom sin politik. Flere af dem: påminna oupphörligt kabinettet i Florens om l: det undseende, det måste visa sina katolska ! undersåter, och nästan alla ha flera gånger uttalat sin förväntan, att Italien enligt sina löften skall respektera påfvens värdighet och oberoende samt skydda honom för alla faror. Den med Frankrike förda skriftvexlingen upp: tager jemförelsevis ringa utrymme. Då det italienska sändebudet i Paris, Nigra, den 7 Sept. meddelade den nya utrikesministern Joles Favre, att italienska regeringen stod i begrepp att begagoa den frihet, som Septembertraktaten lemnat henne, och skulle besätta det pålliga området, svarade Jules Favre, att franska regeriogen öfverlät åt Italien att handla på eget ansvar. Fjorton dagar derefter, den 21 Sept., underrättade Nigra, som under tiden hade begifvit sig till Tours, justitieministern Cremieux, att de italienska trupperna hade ryckt in i Rom, och denne minister uttalade då sin varmaste lyckönskan till sändebudet. Den 22 Sept. skref Senard, som hade rest till Florens såsom den franska republikens utomordentliga sändebud, ett bret till konung Victor Emanuel, hvari han varmt lyckönskade till Roms befrielse. Härtill inskränka sig underbandlingarne mellan Frankrike och Italien. Mycket vidlyftigare är skriftvexlingen med det italienska sändebudet i Berlin, grefve de Launay. Den bevisar otvifvelaktigt, att den nordtyska regeringen önskade så litet som möjligt blanda sig i den romerska frågan, men dock var ytterst rädd för att stöta sig med sina katolska undersåter. Då Thile underrättades, att den italienska regeringen ämnade besätta Rom, begagnade han Bisnarcks frånvaro till förevändning att alldeles icke yttra sig derom; men det nordtyska sändebudet i Rom, voa Arnim, som hade fått permission, erhöll genast befallning att återvända på sin post. Sändebudet meddelade ingenting om att han fätt nya instruktioner, och det tycktes således vara på egen hand eom han på resan genom Florens och derefter i högqvarteret utanför Rom försökte förmå italienska regeringen att ändra beslut. Det nordtyska sändebudet i Florens grefve Brassier de S:t Simon förklarade till och med uttryckligen för den italienske utrikesministern, att den preussiska politiken rörande Rom fortfarande var densamme, och till bevis härpå uppläste hen ett ställe i Arnims äldre, redan mycket gamla instruktioner. Det hette deri, att Preussens sympatier för den helige fadern och dess önskan, att H. helighet tortfarande måtte intaga en oberoende och aktad ställning, funno sina naturliga gränser i det goda förhållandet mellan Preussen och Italien. Sedan deitalienska trupperna ryckt in i Rom, blef den preussiska regeriogen ännu varsammare. Man vill uppenbarligen hvarken väcka missnöje hos protestanter eller katoliker, skref det italienska sändebudet i Beriia den 22 Sept.; och två dagar derefter berättade han, att Thile hade gjort honom uppmärksam på de svårigheter, som katolikernas bållning isynnerhet i Schlesien beredde den preussiska regeripgen. Härtill återkom Thile oupphörigt. Det preussiska kabinettet försäkrade på det bestämdaste, att Arnim icke skulle ofvertsla påfven att fly till Tysklind, och det är således stort skäl att antaga, att dylika försök verkligen blifvit gjorda; han skulle tvärtom alldeles afhålla sig ifrån att Åfva råd, hette det. Nyssnämnda förmodan styrkes ytterligare derigenom, att Thile någon tid efteråt meddelade det italienska sändebudet ett telegram från Bismarck, hvari det förklarades, att konungen af Preussen gkulle skänka påfven sitt bistånd, ifall han beslöte sig för att lemna Rom; det funnes väl ingen anledning för det nordtyska förbundet att blanda sig i den romerska frågan, men konungen vore pligtig att bidraga till, att bans:katolska undersåters öfverherde befunre sig i en oberoende och värdig ställning. Det italienska sändebudet tog illa vid sig häröfver, oaktadt Thile med stor ifver tolkade telegrammet på det sättet, att det endast kunde bli fråga om moraliskt bistånd. I depescher at den 15 Okt. och den 10 November berättar det italienska sändebudet, att Thile äter röjt oro för Preussens katolska undersåter, uppmanat Italien att göra allt för att försona sig med påfven och förbehållit sig full frihet i internationelt afseende. AF de sydtyska staterna har Baden behandlat saken med största liberalitet. Ryssland har visat fullkomlig likgiltighet, och England har gillat Italiens förfogande; dock draco att ntföra denna sak. Matnartens namn !: