Aftonbladet – 2 januari 1871, sida 2

att kunna upptäcka ett begånget brott, ja, hans eget omdöme hsde han dervid ej si like. Ingen kunde se honom der han sto gömd, och det var äfven kans afsigt att bi osedd. Under en dödstystnad endast störd af d rasslande tågen, under åskådarnes blandad känslor af deltagande, ömkan eller bäfvai drogs bårtäcket undan och kistan sänkte ned. Alla hufvuden blottades — det var ei kort paus och derpå en häftig rörelse blanc åskådarne. En bland de främst stående, er fetlagd qvinna, som armbågat sig fram, kunde ej längre stäfja sin nyfikenhet att få se något, flera följde henne, och det uppstod er ögonblicklig trängsel. Fackelbärarce svängde genast sina bloss, lågan flammade häftigt omkriog och de nyfikna måste knotande draga sig tillbaka. Några få, djerfvare än de öfriga, lyckades likväl upplånga inskriften på locket: John Ollivera. 28 år gammal. En kort och enkel inskrift, men tillräcklig för en sådan död. Endast för ett ögonblick var den syrlig, tågen drogos upp och dödgräfvarne bortkastade facklorna för att gripa till spadarne, och inom kort var kistan höljd af null. Den grunda grafven var snart igenskottad, jemnad och tilltrampad med spadar och fötter, inga ceremonier naturligtvis efter ett så bedröfligt slut. Ivnan allt var fullkomligt förbi hade de, som baft något slags bestyr med förrättringen, redan aflägsnat sig, men de pyfikna stodo ännn qvar till det sista och skulle kanske haft lust att stå der tills dager. De språkade nu fritt med hvarandra, men iakt og likväl ordning och stillhet. Mr Jones var qvär. Han hade ej blandat