Aftonbladet – 31 december 1870, sida 6

har ter pDycklarna. Mrs Green rörde lätt vid hennes arm och lady John vände sig åt henne der hon stod, blek och med stirrande blickar. Skola vi ej draga igen sänpggardinerna? bviskade mrs Green. Jo, det blir bäst om ni vill göra så, svarade lady John lika sakta. Kanske professor Smith vill ha den godheten, sade mrs Green bedjande. Hon tycktes vara intagen af en besynnerlig fruktan för att nalkas den döda. Professor Smith såg högligen ohågad ut; men han var för godsinnad att neka. Han gick således och drog tillsammans gardinerna samt hopfästade dem med en knappnål som mrs Green lemnade hozom. Sedan miss Meredith på detta vis blifvit stängd från allt deltagande i hvad de förehade, började letandet efter nycklarna. Hon låg der, ganska tyst och stilla; de hade icke alls behöfc frukta för henne. Ilon kunde ej lyfta en hand eller röra ett finger och likväl tycktes de hysa en sådan räddhåga för henne. Den hårda röst, den hvassa tunga som förr varit andras fasa, vorv nu törstummade och ändå hade de icke förlorat all sin makt. — Något var ännu qvar, för att ingifva denna underliga bäfvan. Lady John var den första som återfick lugn. Hon såg den aflidnas nycklar, der Symons hade lagt dem; och lemnade dem åt professorn. Han kände efter om portföljen var låst, äfvensom en reskoffert, tog derefter nyckeln ur hennes byrå och garderober, hvarefter de allesammans åter lemnade rummet, — professorn och lady John synbarligen belåtna åt att allt var förbi. Och nu, professor Smith, sade lady John, ptorde ni vara god och kuvertera alla nycklarna och försegla dem med ert eget sigill, tills begrafningen är förbi. De mötte mr Meredith nere i förstugan. Han hade just nu återkommit, likväl icke till följd af mr Enfields telegram, och ehuru fullkomligt sansad, var han nästan dödsbiek. Då lady John berättade horom hvad som blifvit gjordt, bockade han sig blott, men då hon på sitt vanliga, burdusa vis, utan omsvep yttrade: Jag tror inte att det finns något testamente, och naturligtvis får ni då alltsammans, mr Meredith, — svarade han med en viss köld: Det kan fionas ett testamente i England., Ja, mycket möjiigt! Huru önskar ni, angående begrafoingen? Mr Moredith stod en stund tyst, med handen på ledstången. Jag hörde aldrig miss Meredith yttra en önskan i detta fall, svarade han; låt oss begrafva hence här. Om ett förordnande sedermera fiones, hvarigenom hon bestämmer annorlunda, så kuana vi låta töra henne öfver till Englard. Nämnde miss Meredith något härom för er? frågade lady John mrs Green, som tyst stod bredvid dem. Aldrig! svarade mrs Green och skakade med sörjande min på hutvudet. Den saliga aflidoa skydde för att tänka och tala om allt sådant! Jag förmodar då att begrafningen blir i morgon, mr Meredith; — det är efter fransk lag, som ni vet. Jag skall anhålla om en dags uppskof, Jag hoppas att ni ej misstycker detta, lady John ? , Lady John gaf något fåordigt sitt bifall, och sedan saken således var afgjord, bockade sig mr Meredith och gick uppför trappan Nu går han upp i hennes rumn, hviskade mrs Green till lady John. Då mr Meredith kom in hade Symons redan återtagit sin plats vid dödsbädden. Ni må gerna stenna, Symons, sade han, lå hon gjorde en rörelse för att gå ut. Hon gick bort till fönstret. Charles Meredith tog den stol som hon lemnat och beraktada länge med allvarliga blickar den löda. Hon hade varit en tyrann öfver hans varndoza och ynglingaålder och då han vuit upp till man, hade han varit absolat vungen att afkasta bojan som tryckte hoom. Fanns intet testamente, gaf honom wennes död en stor förmögenhet, ett praktullt gods, obercende och frihet. Hvem skulle, ned allt detta kunnat tro stt han med både ljap och uppriktig sorg lät bicken hvila på let bleka, stelnade anletet. De hade skilts it i vrede, men bon hade älskat honom och let visste han. Han hade äfven älskat henne ch ban kände en djup, en ärli sorg för utt hon var död. Då han var ett barn ade on tagit värd om honom; ej alltid hade won varit tyrannisk; det hade äfven varit nånga stunder dem emellan af frid, af ömet och kärlek och nu framstodo alla dessa ped styrka och klarhet för hans rminne. Ula ovänliga känslor, alla minnen af bitteret och förolämpningar försvunno som en kugga, då han såg på den aflidna — hans arndoms beskyddarinna. Då han steg upp ch tryckte en kyss på heanes kalla kind, ade han förlåtit henne lika sannt, som hon jelf hoppades att vara förlåten. Den egendomliga stillhet, som hvilar öfver varje hem der döden gästar, hade också ommit till lady Jobns hus. Hvar och en f dess medlemmar sysselsatte sig som man äst kunde, talade sakta och gick med tysta teg. Silvia var i trädgården; hon undvek Illa andras sällskap och satt försjunken i sina goa tankar. Hon tänkte mycket på mics ferediths testamente, som hon hade bevitnat ch hvilket gaf miss Gray och mr Meredith lit, med vilkor att de skulle gifta sig med varandra. Huru skulle de kärna det, hvad kulle de tänka, då testamentet blef funnet sh nanlägst? Var dot att hoetvifla att da