Lann RR . SEN -I museum. Med någon afvikvlsc ån ofvan: stående uppgifter förmäles skrifter a latt bsllongerna uppsändes ( onborg . Jej blott i Dec. 1808, utan ock i I i oci Februari 1809. Dokumentets tite dde anmärkningar öfver Sveriges stöllvir a1 maren 1808., Samman med detta dokumen r lär i De la Gardiska arkivet aftrykt Fredrik VI utfärdad befallning till : ti hafvaren i Norge, prins Kristian August I Detta aktstycke, tryckt bäde på svenci (med många danismer) och på danska, I funnits i ballonger, inkastade efter den 2 I Jan. 1809, jemte det förra, hvarmed det har I lika format, säger utgifvaren af De la Gardiska arkivet. Vidkommande författareskapet till denna I skrift äro åsigterna mera enhälliga, än må-I hända fullt bevisliga. Allmänt uppgifves såIsom författare löjtnanten baron Carl Fredrik Ehrensvärd, den store fältmarskalken AuguIstin Ehrensvärds brorson och den ej mind:e Iryktbare Carl August Ehrensvärds kusin. Såsom delaktig i sammansvärjningen emot Gustaf III dömd att mista lif, ära och gods, men af hertigen-regenten benådad med ständig landsflykt, hade han begifvit sig till Danmark, der han gjorde sig ansedd och aktad. Här antog han etter sin moder, en Gyllenborg, namnet Gyllembourg, gifte sig 1801 med den för tryckfrihetsbrott landsförviste, utmärkte författaren Peter Andreas Heibergs frånskilda hustru (född Buntzen), hvilken sedermera såsom förf. af En Hverdagshistorie m. m. grundlade en ny genre i den nordiska literaturen och förvärfvade ett fräjdadt, vittert namn. Ehrensvärd köpte sig en gård nära Sorö, uppträdde såsom ekonomisk författare, vann landthushållningssällskapets andra guldmedalj för en afhardling om Husmandslodder. Öm hans och fi d. fru Heibergs äktenskapsroman innehåller Claus Pavels bekanta sjelfbiografi några indiskreta on dits. Ehrensvärd afled år 1815. Att Ehrensvärds författarskap till luftballongsdokumentet är fullkomligt bevisadt, är oss ej bekant, men det har med skäl allmänt antagits och uppgifvits. Förf. kallar sig sjelf en Svensk. Andreas Sandö Örsted, som stått i någon, om än mycket lös förbindelse med Ehrensvärd, säger sig ej betvifla, att han var skriftens författare och bufvudhjulet i hela företaget,, Vidare yttrar sig Örsted, som följer: Ehrensvärd var, som begripligt är, en bitter fiende till det då i Sverige regerande huset och insåg, som väl på den tiden alla gjorde, att Gustaf Adolf ej kunde bibehålla sig på tronen, utan att Sveriges frälsning kräfde, att han, ju förr dess hellre, lemnade den. Han hyste derjemte stor hängifvenhet för Fredrik VI:s person, liksom han äfven hörde till dem, hvilka fast trodde på Napoleon och hans dynasti. Han antog derför utan tvifvel, att för Sverige ingen annan räddning fanns, än att ofördröjligen ryckas ut ur de politiska förhållanden, hvari det genom sin konungs hårdnackenhet blifvit försatt, och att detta säkrast kunde uppnås derigenom, att detta rike förbundes med Danmark, hvilket han, som så många andra, trodde ega en trogen vän och beskyddare i Napoleon, som nog skulle förmå upprätthålla denna förbindelse. Jag vågar ej, så gerna jag än ville, betvifla att ju Fredrik VI på visst sätt gifvit sitt bifall till hans företag, medan näppeligen någon af de dåvarande statsministrarne, hvilka på den tiden aldrig sammankallades, blifvit hörd i ämnet. Gyllenborg har visst efter den tidens bruk förhandlat med konungen sjelf, dels personligen, dels genom dennes kabinettssekreterare, med hvilken han också stod i mycken beröring. Om jag ville tillåta mig att framföra osäkra gissningar, kunde jag också nämna vissa andra personer, som då stodo i förtroligt förhållande till konungen och som kanna ha tillstyrkt förslaget. Jag kan ej annat än tro, att det i och för sig varit Fredrik VI mycket emot att tillgripa ett sådant medel, men att han såväl af Gyllenborg, som af dem, hvilka understödde dennes plan, bestormats med föreställningar om de utsigter, som funnes att härigenom rädda både Danmark och Sverige, som båda voro farligt hotade, intill dess han omsider förmåtts att anse det för sin konungsliga pligt, att vid eg tillfälle sätta sin personliga känsla å sido.s Vi öfvergå till luftballopg-dokumentets innehåll; aftrycket i De la Gardiska arkivet upptager ett ark oktav; språket företer talrika danismer. Till en början tecknas Gustaf Adolfs vettlösa polivik och dess förderfliga frukter. Med Pommern har Sverige förlorat sin beröringspunkt med fasta landet, med förlasten af Finland sin sjelfständighet; och med förlusten af Sveaborg och skärgardsflottan förlorade hufvudstaden och Sveriges stränder deras trygghet; likasom konungen af Sverige, efter sitt misslyckade fälttåg mot Norge, har förlorat sitt endaste hopp och, vid Englands overksamhet, sitt endaste stöd. Omgifven af de. betydligaste furstar, som kunna hota en stat, står Sverige alltså ensamt och vanmäktigt. Visserligen — anmärkes det vidare — har Sverige förut rönt ika vidriga skiften, men under Karl XII hade dock nationen elektriserats af bjelteiran och aldrig upphört att. hoppas. dess konung hade under olyckan njucit Europas aktning, hvaremot Gustaf TV-Adelf i sitt lands annaler efterlemnar till efterverlden intet annat minne, än det som förlöjligar en statsman och skymfar en härförare.. Ingen utigt att återtaga det förlorade funnes; tvärtom hotade fienden från flere håll att infalla sjelfva hjertat af viket, Skall då Sverige eröfras? Detta fäder1esland för hjeltar och statsmän, som i forniden ömsom slagit, ömsom styrt Europas nakter! Skola alla Sveriges Carlars, alla Gutaf Adolf den äldres lagrar i ett solhvarf illintetgöras! Skola krigshärar från Neva ch Seioen, från Andalusien, från Selands lätter och Trondhjems klippor sammanstöta. id Mälarens fredliga strandbrädd, för att örestafva en segervinnareg lagar åt det frijorna, manliga svenska folk? Har försyoen örvarat at nationen sjelf något rädduingsnedel, efter att det vid tronen sökes föräfves? A Förf. utvecklar derefter, att nationen ejlfc ängre bör göra uppoffringar för en maktlös0 ren, sem ej kan gifva landet skydd eller ns hopp om skydd. Denna på en gång Hi ftlösa och okloka regering bör samlae pg eh 2 00 Mo NE Le Dö Obh NA Pr