Aftonbladet – 30 december 1870, sida 3

naturliga söndring mellan folkslagen, har jalltså icke heller satt ett skiljemärke, men Ideremot gifvit en föreningspunkt åt Nordens inbyggare. Sveriges och Norges bergverk och skoger, af en industri förenade, I hvilken outtömlig källa till välmakt! DanI marks och Sveriges åkerbruk, förenade till ett mål, hvilken säker pant för sjelfständigIhet! Sundets och Bältets alla stränder, lyande en spira, hvilken trygghet för dessa ränders bebyggare, hvilken utvitgsd verk;skrets för dessas sjömän, hvilken dyrbar den politiska vågskålen! De orsaker, det sista decennium två gånger stört nsrks och Sveriges fred, till begge länada, försvinna när de två blifva nsvärdt blefve det då, stt störa et Sk: 3 fred; då kunde det vidmaktbålla det så ville; och vilie det då deltags ag tvistigheter, så hade det till sjös den kraft, som gaf styrka åt den mein antog. kendinavien, en gång förenost, t sar kt helt, af bvilket det vo:e et e vara en del öjl tänka sig denn: får en raskare pg samma känsla som tvungen att lefva i tas till Roms atelierc gång skedd, och alla utvecklade: huru skall m att så många århundrade man skall då förundra sig ötver, så naturligt har blifvit så långsamt Annu — fortfar förf. — kan öv: allt hvad som är af nationelt vär den hastar; det skall ej längre g) när ryska och franska vapen seg Sveriges landamären, och främmande sen raler der blifva lagtydare.. Han betona: terligare, att Sverige intet har att frukta sin religion, sin civillag, sin sjelfbeskattnings rätt, sitt indelningsverk. och han antyder att den betydliga del af folket, som saknar inflytelse i medborgerliga rådplägningar,, bör kunna hoppas att se de förändringar i detta hänseende genomförda, som hittills inskränkt sig till önskningar; ty Nordens Fredrik har länge sedan erkänt den sanning, att ella en stats medborgare böra lika bära statens bördor och hatva rättigheter i förhållande, som de äro det allmänna nyttiga. Alltså borde män af allmänt anseende vända sig till konoung Fredrik, för att med konom öfverlägga om det allmänna och ömsesidiga intresset. Det är visserligen stort att till försvaret af sitt fädernesland uppoffra sin sista droppa blod och, när det faller, uppgifva sin sista andedrägt bland de försvarade ruicer; men större är det dock att använda sin styrka till att rädda och att sfleda åskan från det hela, än att med förtviflans med se den nedstörta och krossa det, förnöjd att man sjelf störtas under gruset af den byggning, den tillintetgör. Författaren bemöter också de farhågor, hvartill minvet af Kalmar-unionen kunde gifva anledning. Tiderna äro förändrade. Råhet och barbari hos styrelsen, förenad med. enskilda personers hämdlystnad på den enzoch magnaters regeriogssjuka på den andra sidan; med ett ord oklokhet och misstro, samt en onordisk konungaätt på Skandinaviens tron, bröt den förening i sin barndom, som om den hunnit sin mandom mer är en gång af senare slägter blifvit välsignad. Allt det blod, som runnit på Danmarks och Skånes slätter, som färgat Norges klippor, hade varit Norden besparadt. — Nordens olycka och svaghet under unionstiden bevisar intet emot unionens princip, men alla tre rikenas beständiga miazsnöje med unionskonungarne bevisar, att dei valet af regenter icke varit så varsamma, som de bort vara.) När Gustaf Adolt från Toll mottog denna närkvärdiga skrift, befavn han sig i ett raptus uf den ytterligaste vrede mot England. Han ade skickat befallning till Göteborg om em-vargo på alla dervarande engelska handels. artyg, och han var fullt besluten för krig ned sin enda bundsförvandt. Han hade uppatt ett bref till konungen af Denmark med örslag om separat stilleståp? eller fred. Just är detta bref skulle afgå, inkom underrätelse om luftbeliongedokumentet, hvarpå Gutaf Adolf sönderref brefvet, upphäfde emargon, som räckt endast fem timmar, och terknöt subsidieunderhandlingarna med Engand. Dermed ändade denna kuriösa episod. ) I våra citater ha vi ej aktat nödigt att iakttaga originalets danismer och öfriga oegentligheter i språket, MONS TDK TY RR AASE