Aftonbladet – 30 december 1870, sida 2

djerft anfall och kunna försvara sig under reträtten. I detta predikament befann sig nu mr Lovell. Silvia log med återvunnet lugn, då hon såg hans upphettade och förlägna ansigte Hon tog garnityret, lade åter in det i skrinet, lemnade detta i mr Lovells händer och yttrade ganska värdigt: Bevara detta för min räkning. Så länge det är under er vård, skall jag åtminstone ej af er frikostighet känna mig förbunden att tiga. Ni vet nu hurudan jag är, om ni inte kände mig förut — en trotsig, passionerad flicka, vän att säga allt hvad som kommer för mig och derjemte van att inte missförstås.x Jag står ej ut med detta, svarade mr Lovell och sköt häftigt bort juvelskrinet; jag gör det, vid bimlen, inte och, Silvia, jag har ej förtjent det af er, Nej, det har ni visst inte, svarade Silvia med sitt mest förtrollande leende — hvem säger att ni har det? Men ni måste lyla mig — pu är det min tid att göra mig atlydd, tillade hon med skämtsamt trots. Han såg på henne, vredgad, svartsjuk, obesiutsam och likväl, trots svartsjuka och vrede, redan besegrad. Han lät henne åter läggs skrinet i hans händer oeh liksom han sjelf nyss hade gjort, slöt hon dem omkring detsamma med förtrollande despotism. Göm det åt migp, sade hon. Det är mitt och ni får inte röra en enda juve) deri, men vag det i ert förvar. Hvarför det? frågade ban ovilligt, Han lotade sig tillbaka på soffan och höll det dyrbara skrinet ganska vårdslöst i sin hand, medan hans blick hrjlade på henne, der son stod framför honom, förtjäsande, vacker och egensinnig. Hvarförel upprepade hon glädtigt; jo. ör att jag må koons plåga er så mycket jag behagag, . Vet skall pi med all visshet äfven komp ut göras, SVärado ha med sorgset gitryck I rösten. ; Silvia vände bort sitt ans. 2 ock TER honom handen; Medan mr Lovell; trvv