Aftonbladet – 30 december 1870, sida 2

STOCKHULE dez 30 Dec. I läroverksfrågan. I Med sann tillfredsställelse har allmänheten säkerligen erfarit regeriogens beslut, att på riksdagens begäran tillsätta en komite i läroverksfrågan. Hvad som mest kommer att försvåra komitens arbete är samma omstänlighet, som gjort dess tillsättande nödvändigt, nemligen pedagogikens låga ståndpunkt vårt land. Och ansvaret härför drabbar till stor del representationen. Medan utom och inom riksdagen alltjemt försports klagan öfver våra elementarläroverk, och sunda förouftet säger att felen måste hafva sin yttersta grund i bristande pedagogiska kunskaper hos lärarne och läroverkens styresmän, har likväl riksdagen envist vägrat alla anslag till grundläggande eller utbredande af denna kuoskapsgren — en inkonseqvens som svårligen kan förklaras och ännu mindre försvaras. Önskligt vore att komitens blifvande utlåtande icke måtte alltför. mycket bära vitne om denna brist och att dess förslag icke af samma anledning måtte röna alltför nycket motstånd hos alla vederbörande! Emellertid torde lång tid åtgå, innan dessa förslag hinna blifva färdiga och genomgå alla stadier, så att fråga kan blifva om deras tillämpande; och det bör derföre icke anses otjenligt att undersöka, huruvida icke dessförinnan och utan alla förändringar i läroverkens nuvarande yttre organisation åtskilliga af behofvec högt påkallade åtgärder må kunna vidtagas genom ett enkelt reskript af hr ecklesiastikministern. Om de nemligen hvila på några af pedagogikens första grundsanningar, vore det oförsvarligt att uppskjuta med deras införande i afvaktan på ett utlåtande, som icke kan annat än högt proklamera dem. Till en början vill författaren framhålla en sådan reform, kanske den vigtigaste af dem alla och ensam tillräcklig att omforma hela vår sekundärundervisning. Ett af de förnämsta klagomål, som af föräldrar, läkare och öfver hufvud alla förnuftiga menniskor riktas mot våra elementarläroverk, rörer den öfveransträngning, som barnen der underkastas. Nåväl! Man behöfver icke vara mycket hemmastadd i pedagogiken för att inse, att detta fel härflyter från ett groft förbiseende af denna vetenskaps första lärosats, som föreskrifver, att man vid all uppfostran och undervisning måste afse elevernas olika anlag. Den arbetsfördelning, bvarpå hela samhället och hela civilisationen hvilar, är icke ensamt ett verk af den menskliga klokheter, utan beror lika mycket på naturens egna anordningar, då hon på olika sätt och i olika mått utdelar sina gåfvor till olika individer. Denna sanning är visst icke ny: den är gammal som gatan och alla pedagoger från äldsta till nyaste tider upprepa den med en mun; men det oakrtadt tyckes den vid våra läroverk vara nästan okänd, åtminstone oförstådd. En förnuftig undervisningsmetod bör följa naturens anvisning samt följaktligen egna mesta tiden och mesta arbetet åt utvecklingen af de anlag, som hos individen finnas i rikare mått och hvarmed -han således i framtiden skall gagna sig och andra. Endast så kan man med det bestämda måttet af tid och ansträngning åstadkomma det största och bästa resultatet. Läraren är inför sitt eget samvete, inför samhället, inför föräldrarne och den blifvande medborgaren ansvarig för den tid, som denne. onödigt uppoffrar på ämnen, för hvilka han saknar anlag. Följden är icke blott en oersättlig tidsförlust, utan hvad värre är, att hos eleven väckes afsmak och leda för kunskapers inhemtande och att hans allmänna förståndsutveckling hämmas; ty först genom att tränga djupare in i ett kun. skapsämne ernår förståndet den. skärpa och den förmåga af uthållande ansträggning, som sedermera kommer att gagna under alla lifvets förhållanden. Eleverna måste således koncentrera sina krafter i vissa riktningar — olika för olika individer — der icke bland dem finnas så harmoniskt utbildade varelser, att de räcka till tör alla, utan att deras kroppsliga helsa deraf lider men. Dessa satser äro så solklara, att ingen torde vilja bestrida dem. Det är således i dubbelt mått oriktigt att i alla ämnen fordra lika omfattande pensa af alla eleverna i en klass, emedan de som ej hafva anlag för det