Aftonbladet – 30 december 1870, sida 2

en folkomröstning med ofantlig majoritet hade stadfäst den makt, som hvilade i händerna på Trochou, Favre m. fl. Dessa deputerade tyckas ha umgåtts med planen att störta Gambetta och sjelfva fatta tyglarne. Men diktatorn var på sin vakt och lät dem veta, att han var det. Han varnade dem för följderna, om de framhärdadei sina förehafvanden, och de tyckas fullkomligt ha förstått hans vinkar och insett, att han skulle göra processen lika kort med dem, som han gjort med andra, och möjligen utan omständigheter tåta ekjuta dem på grund af krigsrättstom, såsom det skett med tjogtals, för att icke säga hundratals olyckliga soldater under de båda senaste månaderna för förbrytelser, för hvilka civildomstolsrne torde ha ansett en kort tids fängelse vara ett tillräckligt straff. Tiderna äro af en förfärligt exceptionael beskaffenhet i Frankrike, och sträng är den lag, som anses passa för dem. Med blod och jern, påstås grefve Bismarck en gång ha yttrat, och blod och jern är den nuvarande regimen i Frankrike. Ingen gräns för blodsutgjutelsen på de hemska slagfälten i Beauce och Sologne, lika litet som i positionerna omkriog Paris, hvilka man med så stor tapperhet gör hvarandra stridiga. Och hvad har vinsten i båda fallen varit? Dettal: återstår att utröna. Ingen utsigt till fred, ingen möjlighet till en vapenhvila, ingen rast , eller ro, utan alltjemt framåt i en storm af raseri och blodblad. En gestalt gör sig bemärkt, der han modigt sträfvar att leda hvirfvelvinden och styra stormen samt att af elementer, som uppröras af passion och . fruktan, lidanden och förtviflap, organisera materialierna till ett kraftigt motstånd. Från rådsbordet till slagfältet ilar han, från den belägrade staden till de hotade förposterna, uppmuntrande, ledande, tadlande, straffande. tan ringaste militärbildnipg, skyggarg han ej tillbaka för ansvaret att leda erfarne generaler, men gör för krigskonsten bruk af ett skarpt sundt förstånds och en okuflig viljas hjelpmedel. Kejearrikets veteraner, som vunno drabbningar, när han var en skolpojke, äro nödsakade att lyssna till hans mening och rätta sig efter hans åsigter. Krigsministern vill bli åtlydd, och detta ar män, som för sex månader sedan skulle ha visat honom på dörren, ifall han hade vågat påtruga dem sitt råd, och som väl veta, att deras nuvarande chef, hvilken tillsätter och afskedar dem, för blott tre är sedan var en ung, obemärkt, knappt af någon känd jurist, som bodde i en vindskammare i Qvartier latin utan ett enda rättegårgsmål på fickan eller så mycket som tusen francs att vinka på, och skattade sig lycklig, om han hade en snygg rock och penningar att betala sin middag med. Sannerligen en romantisk, underbar och utomordentlig bana, huru den än må sluta, har Leon Gambetta, för npärvarande de facto Frankrikes suverän, haft. Såsom ett bevis på den anda, gom lifvar parisarne, meddelar Dagbladet följande utdrag ur Lettre-Journal de Paris för den 17: Om det finnes en fråga, i hvilken alla äro ense och i hvilken alla politiska färger sammansmälta från de mest prononcerade till de blekaste, så är det helt visst frågan om vårt områdes integritet. Man kan djerft påstå, att det icke finnes en enda, som skulle samtycka till att köpa freden genom frivilligt afträdande af någon som helst del af fädernejorden. Vi låna urtredje brefvet öfver Paris belägring, skrifvet af M. Vitet i Revue des Deux Mondes följande rader, hvilka i denna lifsfråga uttrycka dekänslor, som säkert delas af snart sagdt alla våra medborgare: Times har rätt, aldrig skall det blifva fred, om vårt Frankrike stympas. Kännen Iicke ända i ert bjertas innersta den förfärande sanningen af denna profetia? Jag trodde mig älska mitt land, när det var lyckligt och aktadt; men af hvilken helt annan kärlek till detta land är jag icke intagen, alltsedan man hotat det med detta brännmärke! . Det finnes olyckor, som småningom utplånas! man glömmer skymfen af en tribot, man glömmer till och med kullstörtade murar; men den jord, man stulit från oss, huru skulle vi någonsin kunna glömma den? Detta Frankrike, hvars gestalt är eder så väl bekant, eftersom I skådat den alltifrån eder barndom och mottagit den från våra förfäder, — när I skolen lära edra barn dess historia och med fingret följen på kartan konturerna af det olycksbådande snittet, skolen I icke då mot eder vilja hos dem inblåsa en anda af hämd och hat, som icke under tio generationer skall slockna? Må man deremot respektera vårt område, och, om jag får döma andra efter mig sjelf, alla stolthetens marter skola lindras och upphöra. Har vår heder blifvit räddad, så skola vi, i stället för att nära känslor af hat och hämnd, kunna med högburet hufvud bekänna vår fasa för kriget... Måtte de ansträvgningar, som i detta ögonblick göras under våra murar, komma vår rätt till bjelp! Måtte Gud skänka oss segern, framförallt för att icke missbruka den, utan för att taga på våra besegrare en värdig och sann hänid, den att icke likna dem. Jag hör menniskor säga: Lägg noga märke till huru de bära sig åt, och låt oss försöka att göra som de. Nej, aldrig; det är intet prat då jag säger: aldrig en seger till detta pris. Låtom oss bättra våra fel, men låtom oss tevara de goda gåfvor, som vi fått ofvanifrån och hvilka äro just de, som berättiga oss att vara till. Låtom oss förblifva oss sjelfva: ty, tron mig, ju mer jg ser dessa maskinmessiga barbarer, desto mer ber jag Gud, att vi aldrig må likna GR AK AR AA Ar dem.