Aftonbladet – 30 december 1870, sida 2

dörren sakta och varligt; ingen hörde henne och hon kunde obemärkt stanna vid tröskeln och se på mr Meredith, som ej såg henne. Han stod med armarne öfver bröstet och stödde sig mot ett skåp, midtför miss Meredith. Hon satt i sin högkarmade ländstol, och solen, som var nära sin nedgång, kastade en skarp glans öfver den gamls3, sjuka qvinnans färglösa ansigte. Ovilkorligt kom Silvia att tänka på en gammal bretagnisk legend, som mr Meredith en gång hade berättat henne, i hvilken en djerf lyckoriddare som söker vinna. en gömd skatt träffar på en gulblek qvinna alldeles svartklädd, sem väntar honom i slottets innersta rum och på hans fråga svarar: Jag föddes på samma gång som synden i paradiset, Mitt pamn är Döden, Men den oförfärade riddaren låter icke skrämma sig ifrån sitt förelagda mål. Lika kall och oförskräckt stod också mr Meredith. Med tveksamma steg nalkades Silvia och stod framför dem båda. Se här! ropade miss Meredith triumfersnde och utsträckte handen mot Silvia; neka nu om pi vågar!. Mr Meredith kastade på Silvia en kall och lugn blick. Mademoiselle Nardi torde inte ämna intyga en sak, som hvarken miss Gray eller jag hafva för afsigt att förnekas, sade han. Silvia studsade litet, då han yttrade dessa ord, ty först då varseblef hon Ada Gray, sittande vid det öppna fönstret, betraktande aftonhimmeln, rodnande i solnedgången, och nere i den skuggrika dälden byn med sina sakla bygnoader och sin gamla kyrka. Som let syntes hade Ada he!a sin uppmärksamhet fästad vid denna täcka tafla. Belyst af len Jjafve, varma aftonglansen, såg Hennes sköna ansigte ut som mejsladt af elfenben. Silvias blod flöt som eld i hennes åd:or, då! on såg på sin rival, men hon beherrskade go Kkväl rog, för att lagnt yttra till miss Aeredith; bVul på ha godhetgn säga, hvad, ni öre skär?D j Sp Ol ellet säg öl int Honom bh Ag